Härom veckan outade jag på instagram att jag inte var kär i mitt hus längre och igår fick vi meddelande om att vi är på sjunde plats i kön när det kommer till en lägenhet vi varit intresserade av (vi har aldrig tidigare varit så nära i kön) och var tvungna till att tacka ja eller nej om vi ville gå vidare i processen.
Ibland tror man att livet skojar med en. Inte för att vi fått lägenheten än men bara att möjligheten presenteras. Och med en ny tanke och möjlighet kommer fler frågor. Sälja ett hus, nu? Det kanske inte är rätt tid. Eller är det någonsin det?
Och när man står där och tittar på huset som kanske kommer bli ens hem och får reda på att man har en granne som spelar alldeles för hög musik och att tvättstugan ligger i ett annat hus känns ens egen trygga vrå plötsligt så himla mycket bättre. Vad gör lite skit i hörnen egentligen när man har allt man behöver?
Kanske kommer möjligheter inte alltid till dig för att du ska ta dem, utan också för att du ska låta dem gå?