Man har aldrig tid att må dåligt 2 kommentarer

Man har aldrig TID att må dåligt

–Åk hem!

–Nej jag tror inte att jag kan köra bil, jag mår för dåligt. Sen har jag en klient jag måste träffa också.

Jag försöker hålla ihop, låta stark. Men jag vet att jag ändå inte lyckas lura honom.

–Hur ska du kunna sitta och prata med en klient när du inte ens kan prata med mig? Jag går till ditt jobb nu, så kör jag dig hem. Slutdiskuterat!

Fan också, varför ska han alltid ha rätt!

Jag är hemma från jobbet idag, ja kanske hela veckan om jag ska tänka rationellt. Anledningen är att jag har slutat med min antidepressiva medicin. Det var inte planerat utan kom av sig själv. Jag hade glömt av den i några dagar och när utsättningssymtomen kom kände jag: kör bara, varför stanna nu?

Det finns aldrig en bra tid att sluta, man vill aldrig kryssa veckor i sin kalender där man vet redan innan att man kommer att vara sjuk. Man har aldrig tid (eller lust) att må dåligt.

Jag visste att jag en dag skulle vara tvungen att ta tjuren vid hornen så varför inte göra det nu när den stod mitt framför mig?

Jag gick till jobbet som vanligt i måndags, med lätt frossa och yrsel. Jag är inte den som ger upp i första taget, speciellt inte när det gäller kampen mot mitt egna dåliga mående. Då är det jag som ska vinna. Punkt.

Men framåt eftermiddagen sköljde utsättningssymtomen över mig och jag ville bara krypa ur mitt eget skin. Jag fick en gråtattack som inte gick att hejda och ångest så stark att jag tappade andan. Ändå var jag inte beredd att ge upp.

Idag känner jag mig inte riktigt lika tuff, men jag vet att det inget annat hjälper än att stanna kvar i känslan. Det enda alternativet som finns är att härda ut. För plötsligt en dag vaknar man upp och då är allt det där över. Kroppen är återställd och man undrar om den känslan man tidigare burit var verklig. Fanns den ens?

Men just nu befinner jag mig i den där bubblan där kroppen försöker att återhämta sig efter medicinens effekter och återfå sin forna balans. Man swishas snabbt tillbaka i depressionen töcken, enda skillnaden är att det nu är tillfälligt och egentligen inte sann. Vilket är viktigt att påminna sig själv om.

Känslan jag bär är för obehaglig för att ens kunna beskriva. Jag finner inga ord som passar dess form. Förutom frossa och yrsel, så är det att man inte får sina tankar på plats. Jag är ljudkänslig och står knappt ut med att höra min hunds (annars så ljuva) andetag. Många stunder blundar jag hårt, håller för mina öron och vill bara stänga av. Mer än ett intryck åt gången får mitt inre att sparka bakut.

Det går över är ett mantra som ständigt upprepas i mitt huvud just nu. Jag försöker tänka positivt och låtsas om att känslorna inom mig inte finns. För det vet jag att dom om ett par veckor inte längre gör. Jag vet att jag måste ge det tid, men sanningen är att man hellre vill lägga sin tid på annat. För ingen har väl egentligen tid för att må dåligt?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar