Ibland kan jag avsky den där förmågan man har att kunna se när andra har ont. Att känna när folk är sårade, ledsna eller besvikna. Man kan ofta känna det i luften redan innan någon blir arg. Det finns ingen känsla som går mig förbi. Det är som att jag ser rakt in i människans känsloregister och vet vad som ska hända innan personen vet det själv.
Jag vet vem du är innan du öppnat din mun, jag läser dig på sekunder. Och det gör ont. Det gör ont att se, att bära med sig din känsla resten av dagen, och även om jag inte tar den med mig så ser jag den ändå. Den svävar liksom runt utanför dig, som en osynlig dimma vid din sida.
Hur mycket jag än vill så kan jag inte blunda. För jag ser dig.
Ibland önskar jag att jag hade en avstängningsknapp, att jag kunde höra och se all skit men att den bara gled mig förbi. Att jag likt många andra bara kan vända ryggen till. Vända mig om och gå.
Men det kan inte jag. Mitt hjärta blöder.
Du stänger din dörr för att skydda dig själv, stänga de andra ute. De som bara går förbi, utan att se. Men jag ser dig känner din smärta på håll. Något i min mage säger mig att det inte rätt, att det inte är bra.
Jag försöker att som andra blunda, för det är så man gör, men jag känner dig ändå. Jag håller händerna för min mun, för mina öron, för att försöka döva, skydda mig själv. Men jag ser dig. Jag ser dig ändå.
Oj, vad jag hade kunnat skriva dessa ord ❤️ En del tycker att jag är läskigt när jag känner allt och kan berätta så mycket om personer både hur dom är, tänker och känner. Mycket som dom knappt vet själva… Visst är det en tillgång ibland, men det är också så sjukt energidränerande… Idag är jag helt tom så nu blir det sängen.
Ja visst är det det, gäller att hitta sätt att ladda upp batterierna på:)