Jag tycker ofta man pratar om att hur man ska glädjas med andra, men det är ingen som pratar åt konsten att glädjas åt sig själv. Jag tror att det är viktigare än glädjas åt sina egna framsteg än åt andras, och jag tror också att du måste kunna glädjas åt dina framsteg för att ens känna lycka med andra.
Jag har tänkt på det där en heldel det senaste. Det har hänt mycket i mitt liv, mycket jag borde glädjas över, men allt det där har inte känts någonting, det har liksom bara gått mig förbi. Jag har missat det. Och även om jag stannar upp och tänker på det, att jag borde vara glad så känner jag bara…. tomhet.
Om jag skulle vinna en miljon önskar jag att jag stod och studsade upp och ner och skrek jippie. Men förmodligen hade jag sagt ”vad bra” med lågmäld röst och sedan gått vidare. Och visst det skulle kunna ha med min utmattningsdepression att göra men jag tror inte det, jag tror mer att det är sån jag är, lite utav en Ior liksom.
Men jag vill inte vara en Ior. Jag skulle vilja vara en person som har lätt till skratt och ständigt bar ett skämt i fickan. Men det är bara inte jag. Mitt mål just nu är att försöka kunna känna glädje med mig själv, åt mig själv igen. Jag minns inte riktigt ens när jag gjorde det senast. Istället för att försöka vara glad för din skull, ska jag försöka vara glad för min egen skull och tillslut kanske jag behärskar de båda [wp-svg-icons icon=”smiley” wrap=”i”]
Vissa kanske tycker att det är lättare att vara glad för någon annans skull än för sin egen, vad vet jag? Jag blir nyfiken på hur det är för dig, gläds du åt dina egna framsteg eller har du lättare för att känna lycka åt andras?
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar