Allt för dig


Jag vågar inte...

Jag pratar ofta om att utmana sina rädslor, för det är det jag gör. Jag utmanar dem så gott som dagligen och jag tror också att det är därför jag inte drabbats av ytterligare ångestsjukdomar, så som tex panikångest eller socialfobi. Det har liksom blivit ett sätt att leva, eller kanske mer överleva.

Men det är en sak att utmana och ställa höga krav på sig själv, och ett helt annat att kräva det av sitt barn. Inom beroendevården pratar man ofta om möjliggörare (en som gör det möjligt för personen att fortsätta missbruka) och jag tänker att det är samma sak när det gäller olika ångesttillstånd. Istället för att utmana dem försöker vi skydda dem, hjälpa dem, vi försöker hitta på alternativa lösningar så de ska slippa allt som är så jobbigt, fast att vi vet att det jobbiga bara går över för stunden, för att sedan komma tillbaka med kanske ännu starkare kraft.

Min dotter tycker att många saker är jobbiga. Eller jobbiga kanske är fel ord. De skrämmer henne så mycket att hon börjar gråta eller undviker det. Hon kan tex inte sova själv, knacka på en kompis eller fråga någon (känd som okänd) människa om något. Men där har hon hittat en strategi. Att använda lillebror. Sova med lillebror, trots att han gärna sover själv. Skjuta fram lillebror framför sig som får knacka på dörrar och föra talan medans hon gömmer sig i bakgrunden. Och vi låter det ske.

Det är små grejer kan tyckas, men hon har också undvikit att bada, lära sig simma, för att man kan drunkna, hon vill inte åka hiss för att den kan stanna och hon vill gärna veta i förtid exakt vad som förväntas av henne och vad hon ska göra annars får hon ont i magen.

I början på veckan var vi på familjegympa. Det gick bra till en början tills hon insåg att någon kunde se henne, hon blev rädd för att se löjlig ut och ville inte längre vara med. Och vad gör man då som mamma, nej man tvingar såklart inte ungen att vara med utan man underlättar situationen för henne och säger att vi struntar i de kommande tillfällena.

I veckan var hon hos tandläkaren och upptäckte till sin stora förskräckelse att hon hade ett hål hon var tvungen att laga. Hon hade också några små, men som inte behövde göras något åt. Nu är hon livrädd. Rädd för att laga hålet, men också rädd att de andra hålen ska växa. Igår blev hon bjuden på glass i skolan, men tackade nej då hon inte vågade äta den på grund av sina tänder. Idag har hon bestämt sig för att hon aldrig mer ska äta godis eller socker för att hon är så rädd för att hålen ska fortsätta att växa.

Vad gör man som mamma? Ja godis är ju inget jag vanligtvis tvingar i ungen, och jag ser ju gärna att konsumtionen här i huset minskar. Så återigen hjälper jag henne att undvika [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.