Igår var en bra dag. Det var en Fredag. Jag var och hälsade på min gamla arbetsplats som jag ska tillbaka till efter semestern, jag höll terminens sista föreläsning för kollegorna på anstalten Brinkeberg. Jag hade jätte härliga diskussioner och träffade mängder med härliga människor. Det var en bra dag!
När jag kommer hem är det strålande sol, barnen är glada och mannen bygger en veranda utan att jag har bett honom. Och där står jag mitt i idyllen och känner mig som något katten släpat in. Trött, irriterad, matt och yr. Det värsta var att jag inte såg det komma, det var ju en bra dag. En dag utan påfrestningar, utan stress, utan stökiga miljöer och utan ångestladdade situationer.
Jag blev så arg och ledsen på mig själv. Det här skulle ju vara en bra dag. Istället börjar jag störa mig på röran, till och med röran jag inte ser, på vinden, inuti skåpen. Jag vill slita mitt hår och blåsa ut hela huset. Tomt, rent.
Jag sätter mig ner och börjar bläddra i en viivilla, ”se efter ditt hus” lyder rubriken. Jag känner nu hur ångesten får kraft, hur den tar fart och svischar sig runt inuti min kropp. Kanske har vi fukt i huset, luktar det inte i sonens rum, är det mögel på vinden, tänk om taket läcker in… Jag vill slita tankarna ut mitt eget huvud. Jag vill vara glad.
Det är som att någon har sköt mig med en giftpil och att jag inte märkte när,var,hur jag blev träffad. Jag kände bara hur giftet långsamt spred sig i min kropp, hur de friska tankarna domnade bort och det onda tog över. Det som skulle ha varit en bra dag!
Idag, idag är det en annan dag! Idag ska jag vara rädd om mig själv, bara göra saker som jag vill och inte det som jag måste. Jag ska gå till frisören, jag ska köpa mig en kall Frapino på Expressohouse och jag ska sitta i solen och bara vara [wp-svg-icons icon=”brightness-medium” wrap=”i”]