Följande text är skriven för fyra år sedan men inte publicerad förrän idag. Hittade den bland mina 200 opublicerade blogginlägg. [wp-svg-icons icon=”shocked” wrap=”i”] Jag antar att det var ord som bara kom, och jag är glad för att jag inte längre kan känna igen mig i dem. Texten är för mig ett tydligt bevis på hur vårt mående förändras. Hur man efter ett mörker kan hitta ljus igen. Jag väljer att publicera texten fast att jag inte längre kan förstå att det är jag som skrivit den. Men jag vet att många kan känna igen sig och jag vill visa hur livet kan vända. Trots att texten är ”mörk” vill jag med den säga att det finns hopp, att den känslan du bär idag, inte alltid behöver finnas kvar i morgon.
Ord som bara kommer
Jag är ledsen över att jag inte är den person jag vill vara, ledsen över att ångesten har tagit över delar av mitt liv. Jag är ledsen för att jag stänger in mig, för att jag inte orkar vara social. Ledsen över att jag inte kan leva obekymrat, över mitt ständiga behov av kontroll, scheman och struktur.
Jag är ledsen över att oron har drabbat mig, byggt bo i min kropp, och för att alla runt omkring mig blir mer eller mindre lidande. Ledsen över att du ska behöva komma i närheten av min smärta, min sorg. Jag är ledsen över att det drabbar dig…ledsen över att det bor i mig.
Jag är ledsen över alla tankar jag inte kan styra, ledsen över att inte ha kontroll… hur mycket jag än försöker. Ledsen över att finnas till, över att vara i vägen för din framtid.
Jag är ledsen över att jag har så himla ont, och över maktlösheten du bär på över att inte kunna lyfta tyngden från mina axlar, inte kunna lösa mina problem. Ledsen över att du inte kan hela mig, ledsen att du skall behöva se sprickorna i mitt skal.
Jag är ledsen över att du inte kan hjälpa mig, skydda mig, att inget du säger kan göra det bra. Ledsen över att jag inte kan bli den du vill att jag ska vara, ledsen över att inte orka vara den jag är.
Jag håller dig på avstånd och har alltid gjort, så att du inte skall syna mina sömmar, se vad som sipprar ur mina sprickor. Du blundar och tar avstånd för att skydda dig själv, för att du inte vill se, komma nära kriget på min insida.
Jag är ledsen av att du känner dig träffad, drabbad, av smärtan som bor i mig. Rädd att mina problem en vacker dag kväver dig. Ledsen för att du tar på dig något som är mitt att bära, rädd för att skrämma alla som står mig nära. Jag försöker hålla sanningen i från dig, så att den enda den drabbar är mig. Jag är arg för att du tror att jag har något val, rädd för att du tränger igenom mitt skal. Arg för att du inte kan förstå, rädd att det kan få dig att gå. Jag blir ledsen, arg för att du inte ens försöker att se min verklighet, komma in. Jag blir rädd för att jag inte ska orkar leva i din….