Jag har aldrig trott på kärlek, hade faktiskt en plan för att tillbringa mitt liv ensam. Inte på grund av att jag inte kunde fånga en mans intresse, nej, utan mer att ingen kunde fånga, eller hålla liv i mitt. Jag har svårt att få riktigt starka känslor (eller kanske handlar det bara om motvilja), rädd för att släppa in människor under min hud. Kan låta dom tro att dom är nära samtidigt som jag håller dom i från. Lockar in med en hand, motar bort med nästa. Att känna kärlek för någon för alltid och alltid, nej det var sånt som bara fanns i sagornas värld och inte i min.
Sen staplade han in, mannen i mitt liv och talade om för mig att vi skulle bli ett par, kanske för alltid. Jag skrattade såklart. Men han gav inte upp. Jag ville inte ens ge honom en chans, sade till honom att det inte var någon idé. Varför ska man vara tillsammans om man ändå ska skiljas åt, frågade jag. Varför skiljas åt, när man kan vara tillsammans för alltid, svarade han.
Han lät så säker i det han sa. Du ska bli min fru sade han men sådan stark övertygelse att jag tillslut trodde honom själv.
Ge mig en chans, sade han. Och jag vet inte ens hur det gick till, hur han egentligen fick den där chansen som så många andra inte ens kom nära. Kanske slank den genom mina fingrar för att jag kramade den för hårt, kanske tog han den när jag inte såg på, eller kanske gav jag honom den inslagen i både presentpapper och paket?
Jag beundrade honom för hans envishet och det gör jag än. Han hade en övertygelse som jag saknade, en tro, ett hopp som jag aldrig ens skulle komma i närheten av hur mycket jag ens försökte. Hans styrka och självständighet är något jag uppskattar och imponeras av gång på gång.
Aldrig kunde jag ana att det var hans som skulle lära mig om livet. Som skulle lyfta upp mig från det mörka hål jag befann mig i och visa mig vad jag var värd. Som med en sådan stark övertygelse skulle laga min självkänsla såpass mycket att jag knappt längre kan se att det varit sönder. Att det var han som skulle fylla mig med så mycket kärlek att jag tillslut blev hel.
Tretton år senare är han inte bara min man utan också min bästa vän och jag uppskattar honom varje dag, avundas fortfarande sidor av honom som ofta är i motsats till mina egna. Jag nyper mig armen fortfarande beredd på att plötsligt vakna. Men han är fortfarande där, dag efter dag, natt efter natt, för alltid vid min sida.
Jag har aldrig känt mig så trygg som med honom, personen som jag vet menar varenda ord han säger, som talar utan att vika undan sin blick. Jag känner mig älskad, uppskattad. Ärligt omtyckt bara över att vara jag. Jessica, med alla brister och fel. Hon med så mycket tårar och mörker, och med krafter ibland för stora för henne själv.
Oj vad jag hade behövt honom tidigare. Som en mur framför mig. Som min vakthund, mitt självskydd, mitt försvar. Och inte bara från omgivningen, utan också ifrån mig själv. Jag tänker ofta honom som ramen runt mitt liv, han är mitt staket, det som gör att jag håller mig innan för murarna, ständigt där för att vakta att jag inte faller över kanten.
Det måste vara svårt att tämja något med ett vilt hjärta. Jag som hade drömmar om att fly världen. Bo ensam på landet med djur som enda närhetskälla. Men 13 år senare är jag glad över att jag inte uppfyllde den där drömmen, att jag faktiskt gav honom chansen även om risken fanns att jag skulle bli sårad.
Idag vet jag att det bästa stället att bo på för att skydda sig själv inte är i mörkret eller i ensamheten, utan tvärtom att få leva i en annan människas hjärta.
Och aldrig kan jag tacka dig nog för den insikten [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar
Vilken vacker kärleksförklaring, Jessica.
Tack Ina <3