Om jag kunde möta dig…


Om jag kunde möta dig i sorgen…då skulle jag fylla mina kropp med dina tårar. Jag skulle bära din börda, om så bara för ett tag.  Om jag skulle kunna möta dig där du är…då skulle jag ta emot din smärta. Jag skulle förvandla den till en gåva och hänga den varsamt runt din hals.

Om jag skulle kunna möta dig längst vägen…då skulle jag låta dig rida på min rygg. Jag skulle bära dig tills dina ben bar dig själv. Om jag kunde trolla…då skulle jag förvandla din omgivning till ett kuddrum och alla i din närhet till stöttepelare så att du alltid landade mjukt och hade någon att luta dig mot.

Om jag skulle kunna hålla din smärta…då skulle jag samla ihop den och hälla den över dig. Som en uppfriskande kalldusch istället för ett långsamt lidande. Om jag kunde höra dig…då skulle jag lyssnat på varje ord. Du skulle få upprepa dem till de saknade mening. Tills de tog slut och inte längre kändes smärtsamma att säga.

Och efter det kommer tårarna, dom där jävla tårarna som bara måste ut. Jag skulle fånga dem alla i en liten ask för dig att spara. Att titta tillbaka på när allt det här är över. När såren är läkta och inte längre värker och gör ont.

Men din väg är inte min, och min väg är inte din, och aldrig kommer vi att mötas på exakt samma stig. Ändå hoppas jag att du känner, att allt det jag har skrivit här ovan. Vill jag fortfarande göra, fast att jag aldrig kan gå exakt bredvid.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.