Redan Oktober. Känns helst sjukt. Känner på mig att hela denna terminen kommer gå med racerfart. Men ingen är gladare än jag för det. Jag delar numera in mitt liv i terminer. Räknar ner. Jag är snart inne i slutet på termin två (av fyra). Är tacksam för att tiden flyger fram och för att jag snart är ”fri”. Denna månaden har handlat om att backa ett steg tillbaka. Att göra om och att göra rätt.
Företag:
Jag försöker att inte vara impulsdriven, utan smakar på saker, låter dem kännas i magen. Denna gången vill jag göra allting rätt. Jag vill kunna känna att detta är hållbart resten av mitt liv. Hemsidan jag höll på att bygga var en sådan sak, den kändes opersonlig och fel, på väg att tappa bort något som är jag.
Så jag började om. Försöker att verkligen lyssna på mig själv. Drömmarna är så stora att jag nästan kan ta på dem nu. Men samtidigt vet jag att den där drömmen inte är lika vacker som den ser ut. Att det krävs tårar, osäkerhet och slit. Och kanske är det det som håller mig lite fast. Att ju närmare man kommer, desto läskigare blir det.
Jag har i vilket fall mängder med tankar och ideér, och jag börjar längta till att få starta upp allt igen. Till att träffa deltagare och klienter, få utlopp för min kreativitet.
Jobb:
Har två utbildningar på gång som jag ser väldigt mycket fram emot. Men när det kommer till jobbet känner jag ibland att jag bara vill spola fram tiden. Slippa hålla på och filma och vänta på både klienter och utlåtanden. Känns som jag är i ingenmansland. Har varit på väg sedan ett år tillbaks med kommer ingenstans. Det enda jag gör är att sitta kvar i båten. Jag kan inte styra. Jag förlikar mig med det. Jag får inga svar. Men jag hoppas på förändring. Snart. Allting funkar, men jag är väl rädd för dagen då det inte längre gör det. Det finns inget jag avskyr mer än osäkerhet, att inte få svar, att inte riktigt veta. Och hela året har jag haft den där osäkerheten som arbetskamrat.
Utbildning:
Och jag är tillbaka i resandet igen. Det känns bra. Men jag räknar ner. Ser mest fram emot handledningsåret där jag kommer att få jobba med egna klienter. Jag kommer förmodligen här börja kunna sluka lite böcker igen, i min egen takt. Det kommer att kännas som en stor frihet. Två år är en kort tid av ett liv. Jag försöker påminna mig (och barnen om det). Det känns jobbigt när jag är borta, och jag blir trött av resandet. Det blir också mycket utgifter under utbildningen. Men som sagt det är bara två år, och jag har snart klarat av det första. Heja mig!
Personligt:
Jag känner att jag är på en lugn och ganska harmoniskt plats. Jag yogar regelbundet, mediterar, går i terapi. Jag känner att jag inte har samma energi som den Jessica jag kände tidigare. Hon som aldrig tittade på tv:n. Nu känns det som det enda jag gör. Myser framför tv:n med dottern. Det är inte riktigt sant men en timma om dagen är en stor förändring från att aldrig ha gjort det alls. Men det känns bra. Det känns ok. Jag känner att jag är på en plats där jag inte ska pressa mig själv. Jag vet inte om det är studierna eller jobbet som tar min energi men jag låter det vara så. Inser att det är ok att ”pausa” i ett eller två år. För att sedan kunna fortsätta framåt med bättre fart.
Inför Oktober:
I Oktober är det mycket på gång, har två vändor ner till Malmö och en till Stockholm. Jag som älskar att vara hemma vet att det är två resor för mycket för mig och har lovat mig själv att vara extra snäll mot mig själv denna månaden. Jag ska inte ge mig själv några måsten, inte tvinga mig till att varken läsa böcker eller promenera. Vill jag bara sitta och stirra in i en vägg så är det ok. En fördel med att strukturera in sitt liv i kalender kan vara att man i förväg ser vilka månader som kommer vara en extra belastning, då kan man också välja att vara extra snäll mot sig själv. Så det är Oktober för mig, snällmånad. För det behöver jag nu <3