Vad kan gå fel?   Recently updated !


Vilken dag! Det är som att tilliten skrattar mig i ansiktet. “Ha, där fick du för ditt försök att vara spontan!”

Jag hade bokat ett tidigt Stockholmståg och valde att lita på livet och åka upp måndag morgon istället för söndag kväll. Vad kan gå fel liksom? (Mycket visade det sig).

Jag började packa och planera för avresa redan söndag kväll och min man sade till mig att köpa frukost på tåget istället för att stressa med mig frukost hemifrån. Bra idé, tänkte jag och kunde nästan se framemot en tyst tågvagn och härlig frukost.

När jag släpat mig in på tågstationen 05:30 märker jag med ens att mitt tåg inte står med på displayen. Men cool som jag är har jag is i magen och sätter mig ner och väntar. Jag märker att andra resenärer börjar verka stressade, de står och stirrar på skärmen samtidigt som de gnuggar sig i huvudet (som om det skulle hjälpa), men inget Stockholmståg dyker upp varken på spåret eller på skärmen.

Mina medpassagerare börjar springa runt och leta efter bussar, kollar flyg och fortsätter stirra på skärmen som om de kunde trolla fram ett nytt tåg. Fortfarande lugn och harmoniskt ringer jag till sj som säger att det inte kommer något tåg och inte heller kommer att komma något. Ni måste åka till Herrljunga meddelar de. Jag såg min frukost försvinna framför mina ögon och blev mer arg på min man som övertalade mig att frångå mina rutiner än personen i andra änden på luren.

Jag tog ett par djupa andetag och beslutade mig att ta ett tåg tidigare till Herrljunga för att kanske få i mig den där efterlängtade frukosten på pressbyrån i väntan på tåget istället för i tåget. Sagt och gjort.

Jag erkänner, irritationen gnagande lite i mig men jag andades igenom den, försökte njuta av den fantastiska morgonhimlen och säga till mig själv “nu är jag är”, för att inte jaga upp mig själv i situationen. (Det var ett återkommande mantra under dagen “nu är jag här” blundade jag och sade så fort något gick emot mig bara för att försöka acceptera situationen).

Väl framme i Herrljunga kunde jag nästan känna doften av kaffe, och för en person som vill stoppa mat i munnen direkt efter man lämnat sängen är två timmar en evighetslång väntan. Väl framme i Herrljunga (vad kan gå fel) visade det sig att det inte finns en jävla pressbyrå, och caféet dom har, nej det är inte öppet för morgonhungriga personer.

Det blev ett mindre vänligt samtal till min man (någon måste man ju skylla på) sen stod jag i princip och bet på gallret (och väste lugnt “nu är jag här” mellan framtänderna) fram tills att caféet öppnade. (Fortfarande oförklarligt lugn och sansad).

När gallret väl rullar upp är jag först i kön (tro mig) och ser drömfrukosten framför mig (not). Döm om min förvåning (och mitt humör) när det enda jag kunde äta var en risifrutti (och kaffe). Jag köpte skiten (mindre nöjd) men satte mig i en fåtölj och andades mig igenom timmarna som kom. Blundar och säger till mig själv “mmm, nu är jag här”. Med ett yogiskt lugn åt jag min risifrutti och satt still, väntandes i timmar i sällskap av en pastor som hänkat på mig sedan Vänersborg.

Hon som tycker väldigt mycket om mat (och kan bli smått otrevlig utan frukost)

Jag ringer till utbildningsanordnarna och meddelar att jag (bara) blir tre timmar sen. “Se till att få i dig lunch” är det sista hon säger i telefon. “Will do”, tänker jag, i Will do. Inget kan hindra mig från att äta nu.Äntligen på Stockholmståget, scannar av min kropp. Ingen stress så långt ögat kan nå. Bra jobbat jessica, säger jag och andas. “Nu är jag här”. Blundar och bara hämtar hem mig själv efter denna krångliga morgon. Vad kan gå fel?

Några minuter efter tåget börjat rulla kommer meddelandet: “Tyvärr, det är fel på tåget vilket gör att det gungar väldigt mycket. Håll er i när ni rör er i tåget, håll fast i alla te- och kaffekoppar OCH på grund av detta fel hålls bistron stängd då ingen mat stannar på sin plats.”

“Jaha, där rök min lunch också” inte nog med att man var vrålhungrig, det var en lutande berg- och dalbaneresa som också gjorde mig illamående och åksjuk.

Tack SJ! Men, jag andades. Svor inte (hade dock en pastor vid min sida hela dagen) och fortsatte blunda. “Jag är här”.

Tadaa, några timmar senare landar jag trött och hungrig på Liljeholmen. Studsar in till mina klasskamrater fortfarande vi gott mod (japp, jag är lika förvånad som du). Jag trodde timmarna skulle släpa sig fram men det gick bra. Jag höll mig både trevlig och vaken.

På väg hem frågade några arbetskamrater om jag ville hoppa av tillsammans med dem i gamla stan och promenera tillbaka till hotellet. En bra idé tänkte jag som varit stillasittande i flera timmar, vad kan gå fel?Självklart började det regna men lika glad var jag för det. Jag försökte fortsätta att stanna upp. Njuta av allt det där vackra och uppskatta livet, “nu är jag här” sade jag till mig själv och knäppte lite bilder både här och där.I morgon bär det av hemåt igen. Men först ska jag njuta av hotellfrukost och den sista av tiden med mina arbetskamrater här i Stockholm. Vad kan gå fel?

Jag vet redan nu att tåget i morgon kommer att vara försenat, och att jag kommer att vara hemma en timma senare än beräknat. (Tack för förhandsinformationen sj). Och för säkerhetsskull ska jag köpa med mig middag och inte förlita mig på att det går att köpa på tåget.

Hejdå spontanitet. Det här var allt för mig. Fortsättningsvis kommer jag ha både hängslen och livrem på. Vem säger att det inte lönar sig att vara ett kontrollfreak?

Så med en toalettselfie önskar jag er god natt. Det är lika bra att dra täcket över huvudet och avsluta den här dagen (medan jag fortfarande har humöret under kontroll).

Det är ju en ny dag i morgon och även där ska jag med all min kraft försöka hålla humöret uppe. Vad kan gå fel?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.