Dagsarkiv: 7 oktober, 2019


Vad kan gå fel?

Vilken dag! Det är som att tilliten skrattar mig i ansiktet. “Ha, där fick du för ditt försök att vara spontan!”

Jag hade bokat ett tidigt Stockholmståg och valde att lita på livet och åka upp måndag morgon istället för söndag kväll. Vad kan gå fel liksom? (Mycket visade det sig).

Jag började packa och planera för avresa redan söndag kväll och min man sade till mig att köpa frukost på tåget istället för att stressa med mig frukost hemifrån. Bra idé, tänkte jag och kunde nästan se framemot en tyst tågvagn och härlig frukost.

När jag släpat mig in på tågstationen 05:30 märker jag med ens att mitt tåg inte står med på displayen. Men cool som jag är har jag is i magen och sätter mig ner och väntar. Jag märker att andra resenärer börjar verka stressade, de står och stirrar på skärmen samtidigt som de gnuggar sig i huvudet (som om det skulle hjälpa), men inget Stockholmståg dyker upp varken på spåret eller på skärmen.

Mina medpassagerare börjar springa runt och leta efter bussar, kollar flyg och fortsätter stirra på skärmen som om de kunde trolla fram ett nytt tåg. Fortfarande lugn och harmoniskt ringer jag till sj som säger att det inte kommer något tåg och inte heller kommer att komma något. Ni måste åka till Herrljunga meddelar de. Jag såg min frukost försvinna framför mina ögon och blev mer arg på min man som övertalade mig att frångå mina rutiner än personen i andra änden på luren.

Jag tog ett par djupa andetag och beslutade mig att ta ett tåg tidigare till Herrljunga för att kanske få i mig den där efterlängtade frukosten på pressbyrån i väntan på tåget istället för i tåget. Sagt och gjort.

Jag erkänner, irritationen gnagande lite i mig men jag andades igenom den, försökte njuta av den fantastiska morgonhimlen och säga till mig själv “nu är jag är”, för att inte jaga upp mig själv i situationen. (Det var ett återkommande mantra under dagen “nu är jag här” blundade jag och sade så fort något gick emot mig bara för att försöka acceptera situationen).

Väl framme i Herrljunga kunde jag nästan känna doften av kaffe, och för en person som vill stoppa mat i munnen direkt efter man lämnat sängen är två timmar en evighetslång väntan. Väl framme i Herrljunga (vad kan gå fel) visade det sig att det inte finns en jävla pressbyrå, och caféet dom har, nej det är inte öppet för morgonhungriga personer.

Det blev ett mindre vänligt samtal till min man (någon måste man ju skylla på) sen stod jag i princip och bet på gallret (och väste lugnt “nu är jag här” mellan framtänderna) fram tills att caféet öppnade. (Fortfarande oförklarligt lugn och sansad).

När gallret väl rullar upp är jag först i kön (tro mig) och ser drömfrukosten framför mig (not). Döm om min förvåning (och mitt humör) när det enda jag kunde äta var en risifrutti (och kaffe). Jag köpte skiten (mindre nöjd) men satte mig i en fåtölj och andades mig igenom timmarna som kom. Blundar och säger till mig själv “mmm, nu är jag här”. Med ett yogiskt lugn åt jag min risifrutti och satt still, väntandes i timmar i sällskap av en pastor som hänkat på mig sedan Vänersborg.

Hon som tycker väldigt mycket om mat (och kan bli smått otrevlig utan frukost)

Jag ringer till utbildningsanordnarna och meddelar att jag (bara) blir tre timmar sen. “Se till att få i dig lunch” är det sista hon säger i telefon. “Will do”, tänker jag, i Will do. Inget kan hindra mig från att äta nu.Äntligen på Stockholmståget, scannar av min kropp. Ingen stress så långt ögat kan nå. Bra jobbat jessica, säger jag och andas. “Nu är jag här”. Blundar och bara hämtar hem mig själv efter denna krångliga morgon. Vad kan gå fel?

Några minuter efter tåget börjat rulla kommer meddelandet: “Tyvärr, det är fel på tåget vilket gör att det gungar väldigt mycket. Håll er i när ni rör er i tåget, håll fast i alla te- och kaffekoppar OCH på grund av detta fel hålls bistron stängd då ingen mat stannar på sin plats.”

“Jaha, där rök min lunch också” inte nog med att man var vrålhungrig, det var en lutande berg- och dalbaneresa som också gjorde mig illamående och åksjuk.

Tack SJ! Men, jag andades. Svor inte (hade dock en pastor vid min sida hela dagen) och fortsatte blunda. “Jag är här”.

Tadaa, några timmar senare landar jag trött och hungrig på Liljeholmen. Studsar in till mina klasskamrater fortfarande vi gott mod (japp, jag är lika förvånad som du). Jag trodde timmarna skulle släpa sig fram men det gick bra. Jag höll mig både trevlig och vaken.

På väg hem frågade några arbetskamrater om jag ville hoppa av tillsammans med dem i gamla stan och promenera tillbaka till hotellet. En bra idé tänkte jag som varit stillasittande i flera timmar, vad kan gå fel?Självklart började det regna men lika glad var jag för det. Jag försökte fortsätta att stanna upp. Njuta av allt det där vackra och uppskatta livet, “nu är jag här” sade jag till mig själv och knäppte lite bilder både här och där.I morgon bär det av hemåt igen. Men först ska jag njuta av hotellfrukost och den sista av tiden med mina arbetskamrater här i Stockholm. Vad kan gå fel?

Jag vet redan nu att tåget i morgon kommer att vara försenat, och att jag kommer att vara hemma en timma senare än beräknat. (Tack för förhandsinformationen sj). Och för säkerhetsskull ska jag köpa med mig middag och inte förlita mig på att det går att köpa på tåget.

Hejdå spontanitet. Det här var allt för mig. Fortsättningsvis kommer jag ha både hängslen och livrem på. Vem säger att det inte lönar sig att vara ett kontrollfreak?

Så med en toalettselfie önskar jag er god natt. Det är lika bra att dra täcket över huvudet och avsluta den här dagen (medan jag fortfarande har humöret under kontroll).

Det är ju en ny dag i morgon och även där ska jag med all min kraft försöka hålla humöret uppe. Vad kan gå fel?


September| Gör om och gör rätt

Redan Oktober. Känns helst sjukt. Känner på mig att hela denna terminen kommer gå med racerfart. Men ingen är gladare än jag för det. Jag delar numera in mitt liv i terminer. Räknar ner. Jag är snart inne i slutet på termin två (av fyra). Är tacksam för att tiden flyger fram och för att jag snart är “fri”. Denna månaden har handlat om att backa ett steg tillbaka. Att göra om och att göra rätt.

Företag:

Jag försöker att inte vara impulsdriven, utan smakar på saker, låter dem kännas i magen. Denna gången vill jag göra allting rätt. Jag vill kunna känna att detta är hållbart resten av mitt liv. Hemsidan jag höll på att bygga var en sådan sak, den kändes opersonlig och fel, på väg att tappa bort något som är jag.

Så jag började om. Försöker att verkligen lyssna på mig själv. Drömmarna är så stora att jag nästan kan ta på dem nu. Men samtidigt vet jag att den där drömmen inte är lika vacker som den ser ut. Att det krävs tårar, osäkerhet och slit. Och kanske är det det som håller mig lite fast. Att ju närmare man kommer, desto läskigare blir det.

Jag har i vilket fall mängder med tankar och ideér, och jag börjar längta till att få starta upp allt igen. Till att träffa deltagare och klienter, få utlopp för min kreativitet.

Jobb:

Har två utbildningar på gång som jag ser väldigt mycket fram emot. Men när det kommer till jobbet känner jag ibland att jag bara vill spola fram tiden. Slippa hålla på och filma och vänta på både klienter och utlåtanden. Känns som jag är i ingenmansland. Har varit på väg sedan ett år tillbaks med kommer ingenstans. Det enda jag gör är att sitta kvar i båten. Jag kan inte styra. Jag förlikar mig med det. Jag får inga svar. Men jag hoppas på förändring. Snart. Allting funkar, men jag är väl rädd för dagen då det inte längre gör det. Det finns inget jag avskyr mer än osäkerhet, att inte få svar, att inte riktigt veta. Och hela året har jag haft den där osäkerheten som arbetskamrat.

Utbildning:

Och jag är tillbaka i resandet igen. Det känns bra. Men jag räknar ner. Ser mest fram emot handledningsåret där jag kommer att få jobba med egna klienter. Jag kommer förmodligen här börja kunna sluka lite böcker igen, i min egen takt. Det kommer att kännas som en stor frihet. Två år är en kort tid av ett liv. Jag försöker påminna mig (och barnen om det). Det känns jobbigt när jag är borta, och jag blir trött av resandet. Det blir också mycket utgifter under utbildningen. Men som sagt det är bara två år, och jag har snart klarat av det första. Heja mig!

Personligt:

Jag känner att jag är på en lugn och ganska harmoniskt plats. Jag yogar regelbundet, mediterar, går i terapi. Jag känner att jag inte har samma energi som den Jessica jag kände tidigare. Hon som aldrig tittade på tv:n. Nu känns det som det enda jag gör. Myser framför tv:n med dottern. Det är inte riktigt sant men en timma om dagen är en stor förändring från att aldrig ha gjort det alls. Men det känns bra. Det känns ok. Jag känner att jag är på en plats där jag inte ska pressa mig själv. Jag vet inte om det är studierna eller jobbet som tar min energi men jag låter det vara så. Inser att det är ok att “pausa” i ett eller två år. För att sedan kunna fortsätta framåt med bättre fart.

Inför Oktober:

I Oktober är det mycket på gång, har två vändor ner till Malmö och en till Stockholm. Jag som älskar att vara hemma vet att det är två resor för mycket för mig och har lovat mig själv att vara extra snäll mot mig själv denna månaden. Jag ska inte ge mig själv några måsten, inte tvinga mig till att varken läsa böcker eller promenera. Vill jag bara sitta och stirra in i en vägg så är det ok. En fördel med att strukturera in sitt liv i kalender kan vara att man i förväg ser vilka månader som kommer vara en extra belastning, då kan man också välja att vara extra snäll mot sig själv. Så det är Oktober för mig, snällmånad. För det behöver jag nu <3