Heeeej, hur är det, säger ett ansikte och tittar in i mitt rum. Som jag saknat de orden. Gör nästan ont i mig att höra dem. Bra svarar jag på automatik men sanningen skulle låta mer…jag vet inte.
För det är så ALLT känns just nu. Jag vet inte.
-Hur känns det att driva eget? Jag vet inte.
-Hur går det? Jag vet inte.
-Hur mycket kommer du vara här framöver. Jag vet inte.
-Hur ser det ut för dig om en vecka? Jag vet inte.
-Hur mycket pengar behöver jag dra in för att få en semester? Jag vet inte.
-Lägger jag undan tillräckligt för pension? Jag vet inte.
-Vad kommer jag fåt ut i lön nästa månad? Jag vet inte.
Kanske är det det där med att inte veta som skaver?
Jag vet inte hur många klienter jag har om 2 veckor, än mindre om 7, 16 eller 20.
Jag vet inte hur många nya uppdrag som trillat in, eller vilka som försvunnit.
Jag som trodde att ensamheten var värst men kanske är det ovissheten? Eller så håller de varandra tätt i hand vilken gör mig förvirrad. Ensamheten går ju att lösa men hur företaget ser ut om veckor, månader eller år, nej det går inte att veta på förhand.
Allt går bra. Nu. Men det kan ju vända nästa vecka vilket gör att ”jag vet inte” alltid ligger på tungspetsen.
Jag förstår att jag behöver lära mig att bli kompis med ovissheten. Ja, kanske behöver jag till och med älska den för att kunna trivas riktigt bra med det jag gör. Om jag kommer att lyckas? Jag vet inte.