Det jag saknar mest med att inte längre vara anställd är mina arbetskamrater. När ljudet av dem försvinner inser man hur tomt det är, och hur viktigt det känns att ha en tillhörighet…
Som anställd mötte jag minst 30 olika ansikten varje dag, och nästan varje människa frågade de där ytliga trevlighetsfraserna; hur är det?
Nu när den där enkla frågan inte längre finns där inser man hur mycket den betyder. För även om jag älskar mitt jobb som egen företagare så är det inte en enda människa som möter mina ögon och frågar hur jag mår, som frågar hur helgen varit eller drar ett skämt.
Jag skrattar inte längre, varken åt mina egna eller eller andras skämt. För jag får inte höra några, och har ingen att berätta mina för.
Trevliga artighetsfraser som förut knappt betydde någonting som ”vad kul och se dig”, ”vad vi saknat dig”, ”hoppas du får en fin helg”, ekar tomt i mig.
Telefonen är tyst och det slinker aldrig av en slump längre in en människa genom min dörr bara för att säga hej.
Jag inser hur viktigt det är att ha ett par andra ögon att spegla sig i. Hur jag tidigare kunde knalla in till en arbetskamrat så fort jag ville bolla något eller kände mig fundersam eller ledsen. Nu har jag inte ens någon att ringa om dessa känslor skulle uppstå under min arbetsdag.
Ibland inser man inte vad ett par enkla ord betyder förrän de saknas. Så när Kriminalvården ringde och bad om hjälp kändes det inte svårt att ge dem några få timmar av min vecka. Det fanns inte en tanke att ens fråga om min lön, för inga pengar i världen kan ersätta ett leende, en kram, eller den enkla men fantastiska frågan; hur mår du.
Jo jag får betalt i pengar, men jag får också betalt i orden som saknas ❤︎