Tryck över bröstet och regn mot rutan. Fukten går igenom skorna på min långpromenad och jag tänker att jag ska ta på mig stövlarna nästa gång men det gör jag inte. Tankarna är snabba nu. En del hinner jag fånga upp. Andra flyger förbi. Jag stänger av alla ljud, stänger av mig själv. Blundar för att stanna omvärlden för en stund. Plinget på telefonen ekar. Ger mig rysningar varje gång. Oavsett vem avsändaren är får jag ångest. Som att alla vill ha en bit av kakan fast att det inte finns någon kvar. En bekant ansikte skrämmer mig i dörröppningen. Oförberedd på livet som bara dök upp. Hjärtat slår hårdare. Jag skrattar fast att jag egentligen vill gråta. Hans ögon är snälla. Vill krama honom men låter bli. Kärleken är överallt. Hittar den på alla ställen jag stannar. I lövet på ett träd, i svansföringen på en förbigående hund, i hantverkarens händer. Det är vackert så det gör ont. Kanske därför att det smärtar så. Vill pausa livet. Samtidigt som jag vill att det ska gå. ❤️
