Jag skulle vilja säga att livet med dig är ett äventyr, att vi ständigt rör oss från en plats till en annan och att vårt förhållande är som en sprudlande palett av färger. Att vi är som tagna som ur en romantisk komedi. Men inget kunde vara mer fel, för inget av det är sant. Livet tillsammans med dig har aldrig varit en resa för du är min hamn. Platsen där jag har stannat, stället jag aldrig har längtat ifrån.
Vi kommer aldrig att bli en kärlekssång
För du ger mig inga tårar, och du väcker aldrig något tvivel, och jag har aldrig en enda dag tagit dig för given.
Jag beundrar dig, varje dag. Din självständighet, din styrka och ditt mod. Du har alla de där bitarna som mitt pussel saknar, förmågorna som inte får plats i min kropp. Du är ramen runt min tavla, staketet mot min omvärld. Utan dig skulle jag gå vilse och aldrig mer hitta hem.
Det finns inget jag vill förändra med dig, inget jag önskar vore annorlunda. Jag älskar hur du alltid skjuter ut din arm framför mig när du bromsar in bilen för hårt. Hur du håller för öronen på katten när du ropar på ungarna, hur du alltid är beredd att ta steget fram för att ta mig i försvar.
Vi kommer aldrig att bli en kärlekssång.
För vi har aldrig haft en dragkamp utan liknar mer bästisarna som går hand i hand utan att behöva röra vid varann.
Vi har aldrig en mörk storm utan följer mer med vågorna oavsett vilket håll vinden blåser. Det finns ingen jag inte uppskattar med dig. Varje gång jag tvivlar står du stadigt kvar. Du är min bästa vän. Ingen kan få mig så trygg som du. Du är en självklar del av mitt liv. Som om du alltid funnit där, som jag skulle har svårt att klara mig utan…