Efter min utmattning hade jag kvar en domnande känsla i mina armar som kom och gick. Blev jag trött så var det där den kändes först. Härom dagen sa jag till min vän att ”den där känslan” är borta, att jag inte mindes när jag kände den senast. Skulle jag aldrig ha sagt för härom natten kom den tillbaka.
Det känns som om jag inte har sovit på en vecka och jag kämpar dagligen med att inte brista ut i gråt. När någon säger att dom känner sig glada frågar jag mig själv hur det känns, när kände jag det senast? För hos mig är det bara tomt.
Jag vet att det inte är riktigt sant, för jag var jätte glad och nöjd i december när jag tog beslutet om min utbildning, men just nu, känns det som ett ord som inte får plats i min mun. Som att det inte hör hemma där. Jag känner mig ledsen, varför frågar min man och jag undrar om man måste ha en anledning?
Jag tänker att sorg bara är en känslan och liksom lycka tynar den bort och försvinner. Jag tar det inte på så stort allvar. Vet att det går över, men just nu är jag här, mitt i det mörkaste mörker. Allt känns meningslöst….i alla fall just idag.
När jag mår som jag mår finns det sällan varken en självklar lösning eller anledning. Det är som att alla olyckor, sorger och svårigheter lägger sig som ett klump i ett bröst. Omöjlig att lösa upp. Jag tror inte ens att det är meningen.
Kanske ska den bara ligga där och värka, göra sig påmind. För att sedan långsamt försvinna bort igen…
Jag vet att detta brukar hända när jag tappar tempo. Jag blir ledsen, långsam…och värdelös. Jag behöver ha en mening med varje andetag jag tar, annars kan jag lika gärna sluta andas. Och när jag tappar den där meningen, den där farten, då faller livslusten mig ur händerna.
Det känns som att jag sitter på en stol och snurrar runt med en tom blick stirrande framför mig, tiden går men ingenting händer. Runt, runt och runt. Jag räknar ner tiden, om två veckor börjar min utbildning och jag hoppas att jag inte hunnit drunkna i ingenting innan jag ska börja simma igen.
Så jävla dålig timing att drukna nu, bara veckor innan ”tävlingen” startar. Varför kan jag inte lugnt ligga på en luftmadrass med en paraplydrink i handen och vänta in nedräkningen? Inte jag inte. Jag ska envist fortsätta simma, fast att jag inte har något mål. Bara för att vara helt utmattad när allt drar igång. Idag går allting bara långsamt. I morgon med.
Men det vänder, livet vänder…och då hänger jag med.