Ensamheten bor i mig


ensamhet

Ensamheten bor i mig, så jag kan den aldrig fly.

Den står alltid vid min sida, fast att dagen förvandlas till ny.

Möter jag en vän, så vet jag att det alltid är på lån.

För kommer du för nära, springer jag där ifrån.

Fast att jag egentligen inte vill, knuffar jag dig bort.

Men jag uppskattar din närvaro, trots att den är kort.

Jag liksom fastnar och kvävs av vänskapensband.

Och fast att jag skulle behöva vågar jag inte räcka ut min hand.

Jag drar mig undan, men önskar att du hittade min gömma.

För känslan av nära vänskap kan jag ändå inte glömma.

Jag trånar och längtar efter att få ha någon nära.

Samtidigt som jag är livrädd för att dig förtära.

Min ensamhets törst blir inte släckt utav dig.

Den vill ha mer och forsätter slita och dra, inuti mig.

Jag tror inte du vet om det, men jag är ledsen för att våra stunder bli så korta.

Det är svårt när du är nära, men tyngre när du är borta.

Min kropp somnar in, förvandlar sig till bly.

För ensamheten bor i mig, låter mig aldrig fly.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.