Hej, hej, spegelselfie.
Jag hade inga stora planer det här året, varken för mig själv, familjen eller företaget. Jag drabbas inte mer än någon annan i denna kris. Tvärtom kan jag känna mig trygg (om man nu kan det) då ingen i familjen tillhör en riskgrupp och vi både har trygga och fasta jobb. Men ändå..
…känns livet osäkert. Man tappar både fart och lust och tänker ”det är ingen ide”. Och kanske sörjer jag inte så mycket för min egen skull utan mer för andras. För folk som förlorar både arbete och familj. Får ont i magen bara tanken på hur många som går och är riktigt rädda och mår dåligt just nu.
Man vill bara vakna upp och höra att allt detta är över, att det var en (mar)dröm. Se tillbaka på det som en händelse som passerat.
Mina drömmar har förflyttats. Inte på grund av coronan utan mer baserat på samtal med min man. Tillsammans försöker vi titta framåt för att se vad som är möjligt för oss, vart vi hamnar, och tillsamman tog vi beslutet att stanna kvar där vi är. Helt plötsligt fick vi massa jobb i nävarna. Vi som hade gett upp om huset i längtan efter något nytt.
Jag inser att jag behöver bygga drömmen där jag står, istället för väntan på framtiden. Men inte ens det känns roligt när framtiden känns så osäker just nu. Det blir nytänk och omtag på flera sätt.
Jag träffar klienter och samlar på erfarenheter. Jag skriver på en ny bok och planerar inför en till, har hittat nya intresseområden och har som vanligt tankarna på svaj. Livet är likadant men ändå tvärtom.
På flera områden i livet tänker jag att ”det inte var så här det skulle bli”, men samtidigt lutar jag mig tillbaka och tänker att livet blir nog bra ändå, så länge det finns glädje där i ♡
