frågor & svar
Jag får ofta mail från läsare med diverse frågor. Ofta försöker jag svara på dem alla, men en del svar kanske blir kortare än vad jag önskar i brist på tid. Många har också liknande frågor och därför tänkte jag passa på att svara er här. De senaste frågorna i min mailkorg är:
Hur får jag hjälp?
Detta är nästan den vanligaste frågan och jag önskar att jag hade ett bra svar på den. Men det har jag inte…. Som alla vet är det inte helt lätt att få hjälp idag. Beroende på hur gammal du är och vad för slags hjälp du vill ha så är det vårdcentralen du ska vända dig till först. Vill man ha samtalsstöd så får man ofta ställa sig i kö till kurator eller psykolog. Får du inte hjälp på din vårdcentral har du rätt att byta till en annan. Du kan till och med välja ett i annat landsting. Ring runt till olika vårdcentraler nära dig och se vad de har för kötider och hjälp. En sista utväg är att gå till privatläkare eller betala ur egen ficka för att gå till psykolog. Du kan också kolla med din arbetsgivare om ni har någon företagshälsovård du kan få tillgång till. Den här frågan har inte ett svar. Jag vet av egen erfarenhet att det blir väldigt jobbigt att leta efter hjälp när man själv mår dåligt. Finns det någon i din närhet som kan hjälpa dig, ringa några samtal eller hänga med på möten? Jag skulle önska att jag kunde säga att alla som söker hjälp i dag får det, men så ser det tyvärr inte ut på grund av personalbrist, långa kötider mm. På denna frågan har jag inget bra svar, du måste helt enkelt själv undersöka hur det ser ut i din kommun.
Ska jag göra en utredning?
Många frågar om de verkligen ska göra en utredning, vad ger det och vad händer om de inte får diagnosen? Jag mådde själv väldigt dåligt under min utredning, många frågor kom upp. Vad händer om jag inte har ADHD, vad är det för fel på mig då? Det var en fråga jag bar på och som jag vet att jag inte är ensam om. Men även om du inte får en diagnos så betyder ju inte det att du inte bär på ett lidande. Många känner att diagnosen blir ett en bekräftelse på deras mående/svårigheter och utanförskap. Men bara för att den uteblir betyder det inte att ditt mående inte är på riktigt och det är viktigt att du kommer ihåg. Du har rätt till hjälp oavsett!
Jag var lika rädd för att få en diagnos som att inte få den. Om jag fick diagnosen såg jag det som ett slutgiltigt svar på att jag aldrig kommer att må bättre, om jag inte fick diagnos skulle jag aldrig få svar på varför jag mått så dåligt. Idag är jag glad att jag tog mig igenom utredningen. Nu i efterhand kan jag se att diagnosen hjälp mig på många sätt. Inte bara att förstå min bakgrund men den förklarar också svårigheter som jag har kvar idag. Jag kan därför förstå mig själv bättre, jag försöker undvika situationer som jag nu vet kommer att vara påfrestande och jag anklagar inte mig själv lika mycket för fel och misstag.
Jag går inte längre runt med tron att jag kommer att komma ihåg vissa saker, jag har accepterat att jag inte kommer att göra det och kan därför lättare hitta strategier som hjälper mig. Så ja, jag tycker att diagnosen har hjälp mig då jag har analyserat mig själv mycket, skapat strategier och rutiner för mig själv. Men nej jag tycker inte att jag fått bättre hjälp eller bemötande från vården. Många gånger kanske tvärtom.
Så inte heller denna frågan finns det något färdigt svar på. Även här tycker jag att du ska ta en funderare på vad det är för hjälp du vill ha, och fundera själv vad du tror kommer hända om du får en diagnos, hur skulle den hjälpa dig? Svaren finner du nog inom dig själv.
Hur får jag det att fungera med min partner?
Svår fråga. Och jag gissar på att vi inte har samma partner [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”] så mina svar kommer förmodligen inte att hjälpa dig. Men något jag insett efter min diagnos är att om jag inte förstår mig själv, hur ska du någon annan kunna göra det? Jag och min man pratar mycket, och jag försöker alltid beskriva eller förklara för honom hur jag mår. Kan jag inte göra det i ord så gör jag det i text. Sen tror jag att vi gemensamt har accepterat att han aldrig kommer att förstå, och att jag inte kan begära det från honom.
Efter alla år vi varit tillsammans vet han nu att det kommer svackor, att jag får depressioner, det är skitjobbigt, men det går över. Han säger att han aldrig tänker på det men jag vet att när jag mår dåligt, så mår också han väldigt dåligt, därför försöker jag hela tiden utåt visa att jag mår bra. För jag vill inte att någon annan än jag själv ska bli drabbad.
Sen är det klart att jag blir ledsen ibland ofta. Ibland får man en kommentar om att man tappar bort/glömt eller misslyckats med något enkelt, och det är klart att han blir trött och ledsen på mina misslyckanden, för det ger ju honom mer jobb. Men jag tror att jag känner dessa känslorna än mer, och att den där kommentaren bara ytterligare blir en besvikelse över mig själv. Ibland får jag påminna honom, om att jag faktiskt försökt allt jag kan, och att det faktiskt är min funktionsnedsättning som ligger till grund för att jag inte klarar de enklaste sakerna. Han brukar förklara för mig att det inte står i min panna, att han glömmer av och inte tänker på det. Han ser mig som en helt vanlig person och då har han all rätt att ibland säga i från och vara besviken, och när jag väl tänker efter så vill jag inte att han ska se på mig på något annat sätt.
Utan att veta vad ditt problem med din partner är så tror jag att man måste inse att problemet sällan kommer från ett håll, att problemet är bådas ansvar. Bara för att jag har ADHD, ångest och ibland depressioner så är det inget endast min man ska anpassa sig till, förstå och acceptera. Det är lika mycket mitt ansvar. En diagnos får aldrig bli en ursäkt, utan mer en förklaring till vissa situationer och händelser. Men det betyder ju inte att jag inte ska fortsätta att göra allt jag kan.
Det var svåra frågor denna gången, jag hoppas ändå att du tycker att du fått ut något av mitt svar!
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar