-Är det pappa som valt kläder åt dig idag, utbrister dottern med ett leende.
-Nej, jag har fått ihop det själv. (svart tröja och svarta byxor, hur fel kan det bli liksom).
-Oj, säger hon (nästan imponerat) och skrattar.
Jag har faktiskt inte tänkt på det själv för än min man sa det till mig. Att jag har svårt att få till kläder som passar ihop. Jag brukar försöka köra ”safe”, jeans och tröja, svart och grått osv, så att jag vet att det inte kan bli så mycket fel. Fast enligt resten av familjen blir det tydligen ganska ofta fel.
Jag vet inte hur ofta ni andra har varit med om att en 7 åring (inte min egen) frågar ”varför jag ser ut så där” och pekar på min klänning (som det absolut inte är något fel på).
Dottern och mannen har som plan att sortera mina kläder och hänga upp dem ”uniformsvis”.
I helgen kom jag upp på övervåning när både min dotter och man brast ut i skratt. ”Ska du verkligen se ut så där?!?” Själv tyckte jag att jag hade fått ihop det rätt så bra. Min dotter gick ner och rotade i byrålådorna och på någon minut hade hon hittad en hel outfit som tydligen var bättre än min egen. Jag kan inte skylla på att jag är ointresserad av kläder heller, nej jag tycker det är kul att vara fin, men förstår inte hur andra får ihop det. Hur mycket jag än försöker så går det liksom inte. Och även om jag skulle vilja gå runt i värsta fina outfiten så orkar jag inte anstränga mig såpass, en dag eller två kanske jag orkar sminkar mig och använda smycken, men sen tröttnar jag och faller tillbaka….till att bara vara jag.