”Jag kom ur en depression jag inte ens visste att jag hade” hörde jag någon säga vid ett tillfälle. Visste du att en depression kan komma smygande? Att den kan lägga sig över dig som en tunn knappt märkbar hinna som med tiden växer sig tyngre och starkare? Successivt tar den tillslut över hela dig. Många tror att man själv är den förste som märker det. Man har en föreställning om att allt blir svart och du bara ligger i ett hörn och gråter. Ja visst kan det vara så. Men visste du att en depression också kan börja med att vara grå? Till en början i en ljus skala men som med tiden mörknar, och om du har otur blir den nattsvart.
Du vet själv att du drar dig undan, att du slutar med saker som du tidigare gillat, men du tänker att det bara är en period, eller att det är så livet ser ut just nu. Att det kanske är en ny fas i ditt liv, att det är så det ska vara. Inte tänker du att du börjar bli deprimerad bara för att du inte längre orkar prata med dina vänner, ta långa promenader eller träna som du gjorde förut.
Plötsligt känns allting bara meningslöst, du finner dig i det och stänger i dig tillsammans med den känslan. Även om du ser mörkret komma emot dig, även om du märker av skillnaden på ljus så orkar du inte fly, vet inte vart du ska ta vägen.
Den där extra tyngden blir din vardag och den växer sakta men säkert för varje dag. Folk runtom dig märker att du drar dig undan, dom är snälla och låter dig vara ifred, vilket gör att du faller längre och längre ner.
Det är inte deras fel. De kan inte se de avgrundsdjupa hålet du har bakom dig. Det är inte heller ditt fel, för du blir sänkt, nedtryckt, och kan omöjligtvis ta dig upp med egen kraft.
Har ditt liv plötsligt fått en annan färg? Stanna upp, sträck ut handen och låt någon hjälpa dig. Jag vet att du tror att du har allt under kontroll, men det är en illusion som gör att du bara faller hårdare.
Har du märkt att någon i din närhet drar sig undan? Säg till personen vad du ser, vad du känner. Uttryck din oro och erbjud din hjälp, om och om igen. Ta situationen på allvar även om den idag är ganska liten. Våga mota Olle i grind.
Vad bra att du tar upp det här, Jessica. Det är nog vanligare än man tror! Och tyvärr är det nog väldigt vanligt att omgivningen av respekt inte vill tränga sig på utan avvaktar och på så vis låter det fortgå.
Jag ska verkligen ta och ”granska” de människor jag möter framöver och fundera på hur de faktiskt agerat på sistone. Tack för att du påminner mig om att vara en bättre vän!
Jessica! Världens bästa tips! Vi är många som känner igen oss själva, anhöriga och vänner i detta! Kram!
Hej & Tack Jessica 🙂
Detta är den absolut bästa beskrivningen av depression som jag någonsin läst!!
Kram, Janne.
Tack så jättemycket för det!