Har du stunder där du helt och hållet kan vara dig själv? Där du kan säga eller göra vad som helst och är helt obrydd och orädd för vad andra människor ska säga/tycka/tänka?
Jag tror att vi alla (mer eller mindre) ofta håller oss själva tillbaka (eller i alla fall gör jag det). Ja, men ibland kanske även med dem vi känner oss trygga med och tycker om…kanske med rädsla att förlora dem, såra dem, eller själv bli sårad…?
Jag vet inte min insikten slog mig härom dagen, att jag ofta håller mig undan, är själv, för att jag inte orkar hålla mig själv tillbaka. Och då kan det vara enklare att vara ensam. Att vara ensam är ett sätt att försvara både sig själv och andra.
Det känns som att jag kan knocka andra med min energi, att jag gör dem utmattade genom att vara mig själv. Jag berättar aldrig om mina tankar, drömmar eller projekt, för det känns alltid för stora eller komplicerade för andra att förstå. Jag har vid så många tillfällen fått höra suckar, och märkt att folk blir trötta på mina drömmar och planer, därför är det lika bra att hålla dem för sig själv.
Jag har ofta inga problem med att ”hålla ihop mig” på jobbet eller i andra mindre sammanhang. Men hemma, eller i längre stunder, så går det bara inte. Häromdagen hade jag en fantastisk kväll tillsammans med några av mina fina arbetskamrater. Men hur mysigt och trevligt det än är sköljer känslan av att ”vara för mycket” över mig efteråt. Varför sade jag så, varför gjorde jag så, varför kunde jag inte sitta still, hålla mig själv tillbaka, är tankar som ekar i huvudet.
Det blir till en ”bakfylleångest” man gärna undviker. Och nej, det var inte att jag sade eller gjorde något speciellt, utan bara känslan av att ”vara för mycket”, ”sticka ut” som är obekväm.
Jag minns för några år sedan när jag hade en heldag tillsammans med en arbetskamrat då vill skulle åka och besöka en klient på ett behandlingshem, det blev många timmar i bil. Till en början var jag nog lugn och sansad, ”höll ihop mig”, men efter ett tag känner jag hur jag går upp i varv och hur det riktigt bubblar inom mig. Jag var totalt uppskruvad, som en duracellkanin utan stopp. Vi pratade och skrattade i timmar (kanske mest jag) men samma sekund som jag smäller igen bildörren och lämnar situationen bakom mig kom känslan av att ha varit lite för mycket.
Kan du inte bara skärpa dig? Vad ska han nu tro om dig? Han är väl helt utmattad efter 8 timmar med dig i en bil! Stackare!
Efteråt blir jag tyst och hämmad, som i ett försök att bete mig ”normalt”.
På ett sätt gör det mig nyfiken. Om jag skulle släppa loss alla mina impulser, vem skulle jag bli, hur skulle min omgivning reagera, på vilket sätt hade mitt liv varit annorlunda? Å andra sidan gör det mig livrädd…
Det är som en dans där jag inte hittar någon som kan hålla min takt, och det leder till att jag undviker att gå upp på dansgolvet…
För att vara på den säkra sidan kryper jag tillbaka in i mitt hörn. Jag håller mig undan. Binder fast all min energi i skrivbordet för att undvika att slå omkull någon med den. När jag ska dansa fortsätter jag att göra det ensam. Jag inser att jag alltid kommer vara rädd för att trampa någon på foten…
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar