Utmattningssymtom -vad gör du åt det?
Alla har vi någon gång varit där, i närheten av utmattningen. Kanske har du balanserat på gränsen, snubblat över, kunnat dra dig tillbaka på rätt sida igen.
Många av oss är duktiga på att uppmärksamma kroppens varningssignaler. Vi förstår vad som är på väg att hända och säger till oss själv (och andra) ”det här är ju inte bra”. Och med detta inlägg vill jag påminna DIG om att utmattningssymtom inte per automatik försvinner för att du blir medveten om dem. För hur mycket du än önskar att det vore så så handlar det inte om det, utan sanningen är att du AKTIVT måste göra något åt dem.
Det är inte själva insikten som skyddar dig, utan handlingen som kommer med insikten.
Vad kommer DU göra annorlunda efter insikten?
Det vanligaste är att personer inte gör någonting. Vi säger till oss själva att det snart är helg/semester eller att stressen snart är förbi. ”Jag klarar mig”, säger du till dig själv och kämpar lite till, lite till, lite till. Du spelar rysk roulette med din hälsa. Du tror att du måste kravla dig förbi stressen för att slippa den. Du tror att bakom berget av ansvar och måste finns en nedförsbacke.
Tillåt att mig att göra dig besviken:
Du kommer i hela ditt liv möta kuperad terräng. Bakom ditt nuvarande berg finns en till backe.
”Nej, det är inte sant, det kommer att lugna sig” säger du i försvar. Helt ärligt? Tror du på det själv? Sanningen är att du inte vet vad som väntar bakom nästa hörn. Det kanske ser lungt och fridfullt ut från där du står nu. Men när du väl är där kan det blåsa stormvindar.
Det är inte din omgivning, det runt dig som behöver förändras. Det är du.
Bergen kommer aldrig att krympa eller bli färre. Du behöver därför bara lära dig att bestiga dem på rätt sätt. Du måste lära dig att lyssna på din kropp, vila längst vägen. Du måste lära dig att njuta längst färden. Anledningen till att du inte kan njuta nu är för att du inte stannar upp. Det eviga klättrandet blir slitsamt, både för kropp och själ.
Det är inte arbetet som är livet, det är pauserna.
Du klättrar envist uppåt utan fikapauser, utan att njuta av utsikten. Vi tror att nå/komma över toppen är målet när det egentligen är resan som är betydelsefull. Att du har kul på vägen dit. Vi behöver stunder och tystnad och reflektion även om det inte är dem vi strävar efter. Ibland behöver vi klättra ner i stället för upp. Hitta en plats att bara ladda batterierna på innan vi går vidare.
Titta inte bara på dina varningssignaler, gör något åt dem!
Din kropp skulle inte varna dig om den inte kände sig tvungen så ta den på allvar. När den sänder ut signaler har du redan gått för långt. Så om du känner att detta inlägg talar till dig så vill jag att du på allvar funderar på vad du ska göra åt det. Kan du sjukskriva dig? Säga nej till uppdrag/vänner/familj? Slippa att städa och laga mat under några veckor? Vad kan du göra för att ta dig själv på allvar? Jag vill att du skriver ner TRE saker du från och med NU gör annorlunda. Nej inte en, utan tre! Och jag vill inte att du börjar med dem i morgon eller någon annan dag utan nu. Se så, sätt igång och ta hand om dig själv <3
(Och kom ihåg, det finns inget viktigare i ditt liv än du själv och din hälsa!)
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar