Dumhet eller otålighet
Ibland (läs ofta) kan jag bli ganska arg på mig själv för att jag inte är som alla andra. Jag verkar inte besitta den där förmågan att slappna av, bara vara. Ibland, eller ja, ganska ofta önskar jag att jag faktiskt kunde ligga och göra ingenting. Att jag kunde ha tomma tankar och njuta av att bara umgås med andra utan att känna att jag behöver lära mig något, utvecklas, sträva framåt, prestera.
Jag önskar att jag inte så fort blev rastlös, att kroppen inte blev orolig och gjorde mig irriterad. Jag önskar att jag stillsamt hade kunnat gå med flocken istället för att springa längst fram eller gå i motsatt riktning. Att jag inte hade ett sådant stort behov av att sticka ut och samtidigt vara osynlig.
Jag önskar att jag inte bar på det där stora behovet att uttrycka mig. Göra min röst hörd. Att jag kunde sitta där likt många andra och bara vara nöjd. Jag önskar att jag inte hade så stora drömmar och att tankarna inte alltid flög iväg mot okänt mål utan att jag kunnat fånga in dem.
Jag önskar att jag kunde smälta in utan att få skavsår, sprattel i benen och ont i hjärtat. Nej det handlar inte om att jag känner mig som det svarta fåret i en vit flock, utan mer neonrosa. Inte på någotvis utanför, ledsen eller nedstämd utan bara för mycket.
Och kanske inte ens för mycket för någon annan, utan nej, för mycket för mig själv.
Hjärnan är snabbare än min kropp, viljan starkare än orken och drömmarna större än modet. Allt klingar i otakt och jag står rastlös och väntar på att en ny dörr ska öppna sig för att se om jag hittar mitt sammanhang. Andra neonfärgade får med spring i benen.
Andras tempo gör att jag går sönder. Det känns som att jag går och går men inte kommer någon vart. Resten av flocken trängs, knuffas. Utan varken mening eller mål. Det verkar inte bekymra dem att de ständigt rör sig utan att komma fram, medan det för mig är det enda jag kan tänka på.
Ja, ibland önskar jag mig verkligen den dumheten jag kan uppfatta att resten av flocken bär. Stå där och idissla när det finns en hel äng full med nytt fräscht gräs. Hålla sig innanför staketet när grinden är öppen. Dumhet eller otålighet. Vilket är tyngst att bära?
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar
Känner igen mig. Tränar just nu på det där att kunna smälta in i vissa sammanhang och tygla min otålighet, medan jag hittar andra sammanhang där jag kan blomstra. Det känns som enda vägen för att inte gå upp i atomer.
Ja visst är det jobbigt, önskar att andra ibland kunde förstå den där känslan så att man hade sluppit tygla sig själv så hårt och försöka passa in. Tror du är helt rätt ute. Gäller att hitta sammanhangen där man får blomstra också för att kunna hålla ihop sig själv vid andra tillfällen. Kram