När jag satt på tåget förra veckan hade någon av de äldre herrarna framför mig tappat någon form av id-kort under sitt säte. Det var två herrar med pondus. Dom gav intrycket av att vara viktiga, såg ut att vara chefer eller företagsledare (inte för att jag vet vad det spelar för någon roll) och för någon liten sekund fick jag tankar av att inte vilja ta upp det där id-kortet i rädslan av att störa dem. Jag märkte att flera ursäkter som liknade varandra började ramla över mig. De kanske sov, var uppe i viktiga samtal, eller skulle garanterat bli besvärade av att jag avbröt dem i det de höll på med. En massa tankar för att jag skulle slippa böja mig ner och sedan lite obekvämt behöva knacka någon på axeln tog plats. Det hade varit så lätt att bara strunta i det, låtsas som ingenting, det gjorde ju personen bredvid mig så varför skulle jag behöva var den som tog ansvar?
Som tur var tog förnuftet mig till fånga och en barsk röst inom mig sade: Men Jessica, vem vill du vara?
Utan att tveka böjde jag mig ner och tog upp kortet och knackade den halvslumrande mannen på axeln. Självklart blev han glad och tacksam, vad annars? Efteråt blev jag förvånad över mina tankar, skämdes över att det dykt upp trots att jag valde att göra det som kändes mest rätt. Ibland tror jag att vi lätt fastnar i det där att inte göra för att ingen annan gör. Även om det inte känns rätt i vår egen mage. Därför tror jag att vi ofta skulle behöva ställa oss den där frågan: vem vill jag vara, och sedan bara göra utan att varken tvivla eller tänka.
Så nästa gång du tvivlar. Fråga dig själv vem du vill vara, och jag kan nästan lova att svaret dyker upp lätt och rätt.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar