Flickan i badkaret


Flickan i badkaret

Flickan i badkaret

Jag har aldrig upplevt något större trauma, inga sorger så stora så att de inte fått plats i min kropp. Ändå är det precis så det har känts. Jag har känt mig våldtagen, övergiven och försummad utan att ens varit i närheten av de upplevelserna i det verkliga livet. Jag har aldrig hittat svar, ingen självklar anledning till den smärtan jag burit inom mig. Jag minns tillfällen i min ungdom som jag satt storgråtandes i badkaret med vattnet strilandes över mig, jag vet inte vilken kran som rann mest. Den inom mig eller den över mig. Så kändes det i allafall. Det fanns ingen synbar anledning till tårarna. Jag har alltid haft min familj, mängder med vänner och klarade det mesta i livet utan synliga problem eller uttalade fel. Ändå kändes det som att något var söndrig inom mig.

Jag minns att jag vid tillfällen på riktigt önskade att det hände mig något allvarligt så att jag åtminstone fick en anledning till att bära den sorgen jag kände. Jag hade ingen aning om varför den fanns hos mig, och visste inte heller vart jag annars skulle lägga den. Jag letade efter svar men fann bara fler frågor.

Vad är det för fel, måste vara den mest upprepade frågan i mitt liv. Min mamma, alla mina vänner och pojkvänner jag en gång har haft. Alla har frågat den. Om de inte har sagt den rakt ut har jag ändå sett den i deras ögon. Vad är det för fel, varför är du så ledsen?  Jag hittade aldrig svaret och jag tror inte att jag äger det ens idag.

Jag kan tänka mig att folk alltid har trott att jag höll något inne, att jag inte ville berätta, men sanningen är att jag aldrig har vetat svaret själv. Jag kan fortfarande förnimma mig om smärtan, den jag bar i badkaret, även om det var över 20 år sedan. Kanske letade jag likt alla andra efter svaret och kanske gjorde det mig än mer vilsen? Jag vet trots allt inte det rätta svaret trots att det jagat mig hela mitt liv.

Kanske är svaret min ADHD-diagnos som jag fick som vuxen, att jag fick kämpa så mycket att jag bröt ihop? Eller kanske är det min högkänslighet? Att jag bar på rädslor och sorger som inte var mina?

Idag har jag blivit bättre på att sortera, att inte leta efter svar, att bara låta känslor vara känslor utan att behöva värdera. Jag är en människa som lätt får ont och det är ok. Jag blir lätt fullproppad med världens alla bekymmer vilket gör att jag går sönder inombords. Jag måste ta avstånd, för att själv överleva.

Jag på riktigt plågades när andra led. Filmer, sagor, och tidningsrubriker kunde få mig att gråta i veckor. Det behövde inte ens vara sanningar, utan endast tillräckligt nära en verklighet för att få mig att bryta ihop.

Jag tänker ofta på den där flickan i badkaret. Hur hon hade behövt komma i från verkligheten. Hur hon hade behövt ensamma stunder med djur och natur. Jag vet än idag inte hur hon överlevde, men jag vet att det fortfarande sitter små flickor i badkar och gråter. Med sår inom sig lika stora som dem själva. Vi måste lära oss att skydda dessa högkänsliga människor. För de är en gåva till världen värda att bevara, men i dagens samhälle går de lätt i kras. Vissa människor är inte gjorda för debatter, jäkt och stress. Dom är vårdare och borde få vara det undan att falla in i andra uppgifter. Var människa har sitt kall. Får man inte följa det blir det alltid ett fall.

Ta hand om dig 

Lämna en kommentar

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.