En burk av lycka
Ibland (läs ganska ofta) drabbas jag och mindervärdighetskänslor. Jag ifrågasätter mig själv och allt jag gör. Vill flytta ur min egen kropp och rymma hemmifrån. Jag kan säga till mig själv att det jag gör inte spelar någon roll, vem bryr sig och vem f*n tror jag att jag är.
Där och då blir man så liten. Man trasar liksom sönder sig själv i bitar och det känns svårt (om inte omöjligt) att plocka upp sig själv igen. Men eftersom jag vet att dessa tillfällen infinner sig, och att jag egentligen inte har någon som helst anledning att känna så där, snarare tvärtom, så bestämde jag mig för att göra något åt det.
Påminnelse till mig själv
Varje komplimang jag fick skrev jag ner på papper, skrev ut fina kommentarer och mail och samlade allt i en burk, en liten burk av lycka. Ja jag vet, lapparna är helt klart vackrare än att ligga i en gammal Önosburk men man tager var man haver. Min tanke var att när jag föll ner i de där svackorna skulle plocka fram den där burken, läsa lapparna, och påminna mig om att jag är värdefull. Fin tanke eller hur?
Men funkar den i realiteten undrar du.
Jag är bra, för att jag är jag!
Den där burken har stått på min hylla i flera år, och en dag när jag återigen bara ville krypa under en sten skrev jag till några vänner om hur jag kände mig just där och då. Jag bad om tips och råd på hur jag skulle ”rycka upp mig”. Då var det någon som föreslog att jag skulle skaffa mig en lyckoburk och då slog det ju mig att jag redan hade en!
Jag dammade av den och hittade till och med texten ”läs när du har en dåligt dag” skriven på den, och alla fina texter, ord, ja de hade jag totalt glömt bort. Även om alla snälla saker inte helt kunde döva den dåliga känslan så värmde det i magtrakten.
Bara vetskapen om att burken finns där ger mig extra trygghet. Som ett sätt att hämta styrka när svagheten infinner sig. Jag ser den som ett sätt att ta hand om mig själv. Som att den starka delen av mig plåstrar ihop den som är söndrig. Som att jag tillåter mig själv att ibland vara svag, för att jag har medicinen för att återigen bli stark.
Att läsa texterna känns som en omtänksam smekning över kinden. Som att jag ger mig själv en kram när jag behöver den som bäst. Det känns som en present med påminnelsen om att jag duger, precis som jag är [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar