Jag känner väl att jag börjat acceptera läget här hemma nu. Jag förstår att jag behöver sudda ut alla måsten och under de kommande fyra veckorna mer styras av min lust. Men sånt är svårt, kanske lite extra svårt för mig som vill ha rutiner. Jag hade från börja en tanke om att skapa ett schema, en massa rutiner för hur jag skulle bli ”frisk”. Göra sånt som är bra för mig, yoga varje dag, gå ut med hundarna, ta en springtur, meditera tre gånger om dagen, minst. Men även om det där låter jättebra i tanken så funkar det ju inte så när kroppen stretar emot.
Just nu gör min spänningshuvudvärk att allt känns extra tung, och efter en promenad med hundarna behöver jag i princip vila resten av dagen så en springtur känns ju inte att tänka på. Men jag är säker på att allt sakta men säkert kommer tillbaka till mig igen och att jag kommer att komma ut starkare på andra sidan.
Jag har ju svårt med min rastlöshet att just vila och sitta still. Speciellt nu när hjärnan är igång men kroppen inte orkar. Idag inföll sig plötsligt den där lusten igen att börja måla, så jag startade min morgon med en kaffekopp och penslar på verandan. Det slog mig att det ett år sedan jag målade nu. Att måla är någonting jag i princip bara ägnar mig åt när jag är för utmattad för att göra annat.
Själva målandet är ju inte så krävande i sig, men det där som kommer efteråt, att städa upp efter sig själv kan verkligen vara det. I allafall om man är som mig och får färg ÖVERALLT. Jag trodde att jag hade klarat mig ganska bra tills jag tittade mig själv i spegeln och såg att jag hade färg i både ansikte och öron (hur lyckas man med det?). När jag försöker få bort allt sprider det ju sig och bara blir mer, diskbänken, diskmedelsflaskan, skåpen, hundarna, telefonen…ja i princip allt jag tagit i. Förutom mig själv och allt jag varit nära lyckades jag också färga verandan svart och blå. Hoppas min man inte märker något [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar