Även ett leende kan bära på hemligheter
När jag var i 18-års åldern träffade jag Anna. Anna var en söt tjej som hade ett perfekt liv både framför och bakom sig. Vi kom att umgås ofta. Jag minns att något jag verkligen gillade med Anna var att hon var så positiv, att hon alltid bar ett leende på läpparna, att hon hade glada glittrande ögon och alltid lätt till skratt.
På många sätt kändes hon nog som motsatsen till mig själv vilket gjorde att jag trivdes bra i hennes sällskap. Hon såg livet positivt och tänkte alltid i möjligheter där jag såg katastrofer och jag minns att jag avundades henne. Jag avundades hennes förhållande till glädjen och att hon var en sådan nära vän med sitt skratt. Många gånger tänkte jag att hade jag bara varit som henne, då hade jag mått bra.
En dag berättade Anna för mig att hon åt ”lyckopiller” och min första tanken var om det var dem som gjorde henne så där himla lycklig. Jag tappade liksom hakan. Anna 17 år och kär i livet. Hon berättade att hon ätit dem i flera år och jag minns inte om det stannade vid en tanke eller om jag faktiskt sa det rakt ut: men du, du som är så glad!?!
Annas problematik var osynlig för mig och jag vet än idag inte vad den bestod av, men jag förstår idag att den måste ha varit tung att bära.
Idag kan jag nästan skämmas över mitt ifrågasättande, men samtidigt vet jag att det är precis så många andra ser på det. ”Du kan ju inte vara deprimerad, du som ler”, eller att ingen annan än den som drabbats av olycka har rätt till att vara olycklig. Vi människor vill alltid att det ska synas på personen, eller så vill vi finna anledningen i deras bakgrund. Det gör det lättare för oss att förstå.
Idag vet jag att din utsida inte speglar din insida. Att ett litet leende inte säger allt. Idag förstår jag att andra ser på mig, så som jag såg på Anna. Du som är så duktig, du som alltid är så glad. Du som har allt.
Jag har ett fantastiskt liv. Jag har allt jag kan önska mig. Men jag har också en ångestsjukdom som gör det svårt för mig att njuta av den där lyckan. Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med den här berättelsen. Men kanske ville jag bara påminna dig om att en depression inte sitter i någons ansikte, utan att den mer bor i personens hjärta [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]