Jag vågar nästan inte säga det av rädsla att det ska vända nästa sekund, men det har blivit bättre.
Ja alltså det där med hunden.
Han har lugnat ner sig sedan ca två veckor tillbaka.
Det kan bero på att han nu är kastrerad, att han snart fyller två år eller att jag kämpat som en idiot i snart två år för att kunna hantera honom och kunna ha honom i möblerade rum. Även om jag förstår att det förmodligen inte är min dagliga hundträning som fått hans beteende att vända så klappar jag mig själv på axeln. För att jag orkat, och för att jag kämpat.
Jag vet inte hur många människor som sagt till mig att jag får ge upp. Men jag har vägrat och fortsatt.
Jag är medveten om att han fortsättningsvis också kommer att ha dåliga dagar, och att det fortsatt finns saker vi behöver träna på. Men den där lilla minskningen av problem har gett mig ett större andningsutrymme vilket känns skönt.
Vi har inte förrän nu kunnat sitta tillsammans i soffan och mysa om kvällarna och i mig väcks en sådan stor och djup kärlek på ett annat sätt än tidigare, för det är svårt att säga jag älskar dig till någon som ständigt testar dina gränser. När han ligger där med huvudet i mitt knä inser jag att det kanske största beviset på kärlek inte handlar om närhet och kramar. Utan om att stanna kvar när något är jobbigt, att inte ge upp.
Det är svårt att älska någon som ständigt ger dig motstånd, men jag har älskat, ändå..
Och visst är det samma sak med människor. Det är lätt att älska någon som ständigt är duktig, snäll och ger dig kärlek och svårt att tycka om någon som ger dig motsatsen.
Men det betyder inte att de personerna (eller hundarna) behöver mindre kärlek (utan tvärtom kanske mer). Kärlek är komplext. Ibland är personer (och hundar) svåra att älska, men älskar dem gör vi ändå ❤︎