Och så kommer man till den dagen där ett beslut måste tas. Jag har undvikit den…länge.

Jag lyfter telefonluren och säger orden jag inte vill ta i min mun. Jag vill boka tid för en avlivning. Hon bläddrar i sin kalender. När vill du ha tiden ungefär, är det bråttom? Jag vill inte ha den alls, säger jag snabbt utan att tänka mig för. Något i mig vill lägga på luren i hennes öra men den vuxna delen av mig får mig att stanna kvar. Jag förstår säger hon, men vill du boka en tid? Nej, säger jag snabbt igen. Hon skrattar hjärtligt samtidigt som förnuftet tar tag i mig och faktiskt bokar in en dag, trots min motvilja. Jag kan alltid avboka tänker jag samtidigt som jag lägger på luren. Han kanske kommer bli bättre, piggare, det kanske vänder….

Men jag vet att det inte är så. Jag ser att han blir tröttare och tröttare. Han som tidigare varit frisk, stark och pigg sover nu bort dagarna och orkar inte ens hålla ordning på sin egen hygien. Han haltar, snubblar till i bland och verkar inte alltid orka bära runt på sin kropp. Jag letar plus och minus. Han leker ju ibland med vår andra katt, då mår han ju bra, och han kommer ju fortfarande och lägger sig i knät och spinner. Men minuslistan blir långt mer än bara två punkter.

Jag hatar att vara den som tar beslutet, som får äga ett val jag inte vill ta. Men jag vet att det är min förbannade skyldighet att göra det. Jag tittar på hans runda mjuka ansikte och jag uppskattar hans tysta närvaro. Kanske mer nu, än vad jag någonsin tidigare gjort.

I över 15 år har hans tysta tassar följt mina och jag hade önskar mig långt över 15 år till. Hans dagar är räknade, och kanske har dom alltid varit det. Men nu står tiden nerklottrad i min kalender i bläck och jag kan inte sudda ut den trots att jag vill <3

Gud vad ofta jag önskat mig en stäng-av-knapp på den här killen. Jag har aldrig tidigare varit med om något liknande och min återkommande känsla gör mig både arg och ledsen. Det brukar ju vara så enkelt.

Nu är aldrig någonting enkelt längre. Och då menar jag verkligen ingenting. Promenaderna är inte enkla, inte arbetsdagarna tillsammans och inte heller något så simpelt som  morgon- eller kvällsmys i soffan.

Han går runt som en stor att-göra-lista jag aldrig blir klar med. Ofta kan det kännas ok, men ibland blir det bara övermäktigt och jag känner att jag inte klarar en endaste sekund till.

Han är helt klart min livs största utmaning och jag skäms nästan över att säga det för jag borde varit med om värre. Men nej, inget slår det här. Inte mina två barn, mina sju tidigare hundar eller mina tio år på kriminalvården. Ingen/inget har kunnat göra mig så arg, ledsen, trött och irriterad som han.

Det känns som att jag går runt i en  ständig klagosång och jag blir själv trött på låten som går på repeat i mitt huvud. Men jag har svårt att avbryta den oavsett hur mycket jag försöker. Ofta anstränger jag mig, tar ett djupt andetag och tänker att imorgon börjar vi om igen, då kommer det att gå bra. Och ibland går det bra, men ofta ramlar vi tillbaka till samla gamla visa.

Den enda sak jag har bestämt mig för är att inte ge upp. Så i morgon börjar vi om igen. Då sjunger vi en ny låt.

Här om dagen fick jag ett meddelande från en terapeut. Hon ställde frågor om hur jag hade lyckats med min verksamhet, hur jag gör för att marknadsföra mig och bad mig titta på hennes hemsida och komma med åsikter.

Jag svarade att jag inte kan komma med några tips, råd eller svar på frågor utan att hon får anlita mig om hon vill ha min hjälp💰

Lite otrevligt kan tyckas, och det tyckte förmodligen hon också🙈 Men något jag lärt mig under mina år som företagare är att vara rädd om min tid och att sätta gränser🖐För grejen är att hon inte är den första som frågar. Jag har haft timslånga videomöten med andra terapeuter där jag gett dem tips och råd. För så klart vill man vara snäll, och man känner sig självklart också glad över att bli tillfrågad 🥰 Men hur mycket tror du att dessa samtal givit mig? 🤔

Svar: ingenting.

Jag får flera mail och meddelande både på fb och instagram från både andra terapeuter och privatpersoner som vill ha gratis tips & råd. Små enkla frågor.

Från privatpersoner kan de låta typ så här: tycker du jag ska börja med medicin, vad gör man när x gör så, hur ska jag göra för att må bra osv osv.

Från andra företagare låter de så här: hur mycket tar du betalt, hur marknadsför man sig, hur har du fått klienter, hur säljer du dina föreläsningar, hur gör du när….osv osv.

I början var jag för snäll och svarade på allt, men sedan insåg jag att detta tog både min tid och energi utan att ge något tillbaka och frågan var i vilket fack jag skulle stoppa det i. Skulle jag besvara frågorna på min arbetstid och se det som obetald arbetstid eller skulle jag stoppa dem i facket fritid och riskera att bli utbränd och irriterad?😵‍💫

Nej, det var dags att sätta stopp🛑

Så med detta inlägg vill jag inte att du som företagare eller privatperson ska sluta be om hjälp eller ställa frågor, nej jag vill påminna dig om att sätta gränser. Spring inte till alla som ropar! 🖐 Nej se först till att de där ropen inte äter upp din tid eller energi, och kom ihåg att ställ dig frågan whats in it for me🫴

Du bär faktiskt ingen skyldighet att hjälpa andra, ditt liv handlar inte bara om att ge utan ibland också om att få ❤️

Förra veckan satt jag på den här killens rygg i ca två timmar. Man skulle kunna tro att det var en mysig upplevelse. Men nej…

Att rida ser ju ut som en dröm och jag har sedan barnsben sett mig själv galoppera genom skogarna på en häst men mina hundar ätt springande bakom mig. Så att rida, ja det har länge funnits med på min bucketlist.  Om jag tänker gör det igen?

Nej förmodligen inte.

Anledningen till att jag valde att rida var inte för att utmana mig, nej utan mer för att checka av; är detta verkligen en dröm, min dröm. Eller är det bara en vacker fantasi? Hade jag upplevt ridturen som magisk så absolut. Då hade jag gjort det igen. Men nu var det mer av en två timmars ångestresa.

Vad du är modig, sa både medryttare och ridläraren när jag satte mig på hästen och trotsade mina rädslor. Men nej för mig handlade det inte om att utmana mina rädslor. Det handlar om att testa vilka rädslor jag inte behöver utmana.

För helt ärligt. Jag är rädd för mycket!

Vi hör ofta att vi ska utmana våra rädslor, att vi inte ska låta dem hindra oss i livet. Men jag vill också påminna dig om att alla rädslor inte bör eller behöver utmanas. Vissa kan vi leva med ett helt liv utan att påverkas nämnvärt.

Jag gillar inte att flyga flygplan, japp jag har försökt och får en panikattack uppe i luften. Jag kan om jag vill men eftersom jag inte är en person som längtar efter att resa så varför skulle jag? Jag tycker inte heller om att åka färjor, åka över en hög bro…och uppenbarligen inte heller att rida på en häst (ja göra saker utanför min egen kontroll helt enkelt). Men det känns inte heller viktigt för mig, i mitt liv.

Man behöver inte gå emot ALLA sina rädslor. Välj ut vilka rädslor som påverkar din vardag och gå endast emot dem som skulle göra skillnad i ditt liv.

Jag vill tex bo i hus, driva eget företag, gå skogspromenader, paddla kanot, föreläsa, hoppa på nya spännande projekt, trots att jag är rädd för allt av det. Så jag gör det ändå.

Att utmana sig tar på krafterna så välj dina utmaningar! Hade jag inte gjort något av de ovanstående dvs bott i en lägenhet, varit anställd, bara gått promenader i stadsmiljö, inte vågat njuta av naturen, ja då hade jag garanterat inte varit särskilt nöjd med mitt liv. Jag hade då levt i motsatsen till mina drömmar.

Det jag vill påminna dig om idag är att inte utmana dig i allt, och speciellt inte saker som faktiskt inte är viktiga för DIG. Lär dig att se skillnaden på de rädslor som tar dig närmare dina drömmar och de som inte gör det.

Därefter bli valet enkelt. För alla rädslor är inte till för att trotsas, vissa kan vi helt enkelt låta bero ❤︎

I det här avsnittet möter ni Linda Hernestål Da silva. Jag  har följt Linda i flera år, deltagit i både blogg- och säljutmaningar hon haft för andra företagare. Men när hon lanserade ”pressure free business” så var det något som tilltalade mig direkt. För helt ärligt, jag är inte särskilt pressure free (och har nog aldrig varit). Nej faktiskt lite mer tvärtom. Jag är en jävel på att ställa krav och sätta press på mig själv. Eftersom jag gissar att jag inte är ensam om att ha en ganska hård chef inom mig tänkte jag att Lindas kloka tankar om att vara lite mer”pressure free” är värda att delas med er andra. Så både du och jag kan bli lite mer ”pressure free” och lära oss att inte bara piska oss utan också njuta av vårt företagande.

Lyssnar gör du här.

Ibland behöver vi stanna upp och fundera; mår jag dåligt av andras beteende eller mitt eget?

Jag vet, det är så mycket enklare att bara köra på, att inte fundera, att vara sur eller besviken på någon annan än på sig själv.

Men stopp nu lite, stanna upp och fundera, (jag lovar att du får fortsätta älta andras beteende även efter det här inlägget om det känns som att det är det rätta att göra för dig). Jag vill bara ge dig en tankeställare.

Kanske känner du att andra kör över dig, inte lyssnar, inte ger dig plats. Ibland kan fallet vara så att du inte säger nej, inte sätter gränser, inte själv ”kliver upp på scenen”, inte tar plats. Men jag vet, det är lättare att lägga bollen hos den andra personen än att behålla den själv.

Kanske känner du att en person du vill hänga med inte hör av sig, inte bjuder in till träffar, inte ger dig uppmärksamhet, vilket leder till att du drar dig undan, inte hör av dig till personen, inte ger den uppmärksamhet. Det blir en ond cirkel, där ni inte hörs alls, och allt är givetvis den andra personens fel. Eller?

Kanske tycker du att du aldrig får som du vill, men kanske är det så att du aldrig på riktigt säger vad du önskar? Du tror att folk kan läsa dina tankar men news flash; det kan dem inte.

Nej, jag säger inte att allt är det eget fel, det är klart att du kan vara omringad av idioter, jag vill bara att du ska se över att den största idioten inte är du själv.

Mår du dåligt för att andra inte hör av sig, eller för att du har slutat att ta egna initiativ och höra av dig? För att andra inte lyssnar, eller för att du själv inte pratar?  Andras beteende kommer absolut att påverka dig, men stanna upp och VÄLJ vem du vill vara istället för att följa andra in i ett dåligt mönster. Så tillbaka till frågan; mår du dåligt av andras beteende, eller ditt eget?

Behöver du någon att prata med? Du hittar mig här!

Att inte inse vad man har förrän det är borta.

Ibland får man inte påminnelsen om att uppskatta något för än det är försent. Först när något är borta kommer insikten om hur mycket man älskade/saknar det, eller hur bra det egentligen var. Det kan vara när man förlorat en anhörig, en vän eller kanske ett jobb. Eller som för mig, när jag nästan höll på att förlora en hund.

Det är ju ingen hemlighet att jag och denna kille kämpat i ett och ett halvt år för att få vår vardag (och våra personligheter) att gå ihop. Aldrig någonsin har jag lagt så mycket tid och energi på en hund som på honom. Jag har svurit, slitit mitt hår och väldigt många gånger helt ärligt faktiskt ångrat att jag skaffade honom.

Han bestämmer över min tid, mitt liv och känns som en bladning av en obstinat 2-åring som man alltid måste hålla koll på och en jävligt oregerlig chef som styr över min dag och bestämmer när jag får jobba och inte.

Förra veckan (när han rymde från tomten) fick jag mitt uppvaknande, den där påminnelsen om att jag skulle sakna det jag har om det vore borta. Idag kan jag känna mig tacksam för det (men där och då var den ren och skär panik). Den där rädslan över att nästan ha förlorat honom gör att jag idag ser honom med helt andra ögon. Nu är jag 100% säker på att jag inte önskar mig något annat än att få fortsätta ha honom vid min sida i 15 år till (trots alla jävulskap han hittar på).

Jag är så otroligt tacksam för att jag hittade honom och jag ska verkligen bada i tacksamheten så länge jag kan. Så idag vill jag bara skicka med dig tanken att försöka uppskatta det du har. Titta dig omkring. Vad finns det runt dig som du skulle behöva uppskatta medans det faktiskt finns framför dig, istället för när det är borta?

Tanke eller handling?

Ofta använder vi ”det är tanken som räknas” som ursäkt för det vi vill men inte hinner med, eller det vi tänker på men inte gör eller det vi glömt av (eller om vi ska vara helt ärliga; det vi inte prioriterar).  Men när vi hör den där ursäkten behöver vi stanna upp och tänka till en stund. Uttrycket kanske kan vara en sanning i ett fåtal situationer, men i de flesta andra är det faktiskt bara en ursäkt (som inte alltid är acceptabel).

För vet du vad, det är INTE tanken som räknas. Det är handlingen. Hur mycket du än säger att du vill, saknar, älskar någon eller något så har det ingen betydelse om inte handlingen visar samma sak.

Vår tanke räddar varken barnen i Afrika eller bygger relationer.  Ord är luft. Lätta att uttala och svårare att ta till handling. Tankar skänker inte kärlek eller får drömmar att bli till verklighet. Det är din handling som gör det.

”Jag har tänkt att höra av mig…” ”Jag tänker på dig…” osv, osv. Hur känns dessa meningar när du får dem i ditt ansikte? Känn efter på riktigt. Blir du glad, tacksam, får det dig att känna sig älskad, uppskattad? Nej inte särskilt mycket.

I vilka situationer ursäktar du dig själv med att det är tanken som räknas? Fundera då på varför (handlar det om rädslor, dolda känslor eller helt enkelt dina prioriteringar?).

Vem brukar dra den ursäkten framför ditt ansikte, hur känns den, vill du/bör du ta emot den?

Sluta tänka och börja göra. Ingen känner din kärlek om du inte visar den. Ingen tror på dina mål om du inte försöker att ta dig närmare dem.

Är du personen som får ursäkten i ditt ansikte? Sluta acceptera den. Deras tankar, hur vackra och välmenande de än är kommer aldrig att hjälpa dig. Så dagens påminnelse är både till dig och mig. Äg dina prioriteringar, sluta kom med ursäkter som inte hjälper någon, och kom ihåg att använda handling istället för ord när det kommer till de saker som ligger dig närmast hjärtat.

Jag tror att vi människor har olika sårbarheter, för vissa är den psykisk, för andra är den fysisk. Jag och min man är ett bra exempel på det. Under våra 18 år tillsammans har jag märkt att han har en sårbarhet för fysiska sjukdomar. Om vi har haft det stressigt runt oss drabbas han lätt av förkylningar, lunginflammationer, luftrörskatarr och feber.

Själv har jag ett bättre försvar mot utomstående baciller och  bakterier.  Jag drabbas istället av ångest och  nedstämdhet. Jag blir trött och får sömnsvårigheter. Min kropp blir tung, tanken likaså. När min man blir ”förkyld” sjukskriver han sig, han vilar, äter medicin. När jag blir ”förkyld”  fortsätter jag att jobba, ta hand om barn, gå ut med hundar och laga mat.

Jag använder mig av tanken att vara ”fysiskt”- eller ”psykiskt förkyld”.

När man är psykisk förkyld upplever man ofta att man inte samma rättigheter att vila upp sig. Nej ofta handlar det om att skärpa sig, bita ihop. För man har ingen febertermometer som visar den överbelastade insidan, man kan inte snyta ut några bakterier ur näsan. Det är ofta svårare att återhämta sig från en psykisk förkylning. Man ger inte sig själv samma tillåtelse för återhämtning. Man kan inte be någon köpa nässpray eller alvedon. För det är inte rätt medicin. Medicinen heter vanligtvis tystnad, lugn och ro, och trots att den är gratis finns den inte att köpa någonstans.

Det är så lätt (och vanlig) att anklaga sig sig när man känner sig trött, nedstämd eller ångestfull. Kanske känner man sig svag, värdelös, eller mindre värdefull och kapabel som människa. Jag brukar påminna mina klienter om att inte värdera sitt mående. Du är ”bara” psykisk förkyld, och det är inte på något sätt sämre än att vara det fysiskt. I mitt terapirum inser många att de är för hårda mot sig själva och att det inte är konstigt att det dåliga mående ökar med självanklagelser och arbetstvång. Hade du varit fysiskt sjuk och haft samma press på dig där så hade den sjukdomen också eskalerat.

Det handlar om att ta hand om sig själv. Oavsett sina symtom. Alltid ❤︎

Där rullade juni förbi. Eftersom jag inte har någon semester i år försöker jag att livsnjuta i allmänhet. Men det är svårt i vardagen och få till det där livsnjuteriet. Jag försöker vilket fall njuta så mycket jag kan av väder och natur. Mycket tid tillbringas på verandan.

Sen har vi varit och hälsat på grannarnas nya katt. En sådan skönhet. Det är något speciellt med kattungar. Omöjliga att inte älska.

Månaden har också bestått av två skolavslutningar. En som slutar 6:an och en som slutar 9:an. Båda kommer att börja nya skolor till hösten där både skolan och människorna i dem är okända för dem. Ingen av dem har vänner på de nya skolorna. Ja beundrar deras mod men kom kommer samtidigt på mig själv att jag gjorde precis likadant i deras ålder. Jag bytte också skola i båda dessa årskurser och lämnade alla vänner jag kände och flyttade flera mil bort.

Vet inte vem som kommer att vara mest nervös. Jag eller dom. 

Sen var det ett bröllop mitt i allt. Lika vackert och fint som det ska vara <3

En selfie precis innan ett slumpartat och vackert möte som fyllde mig med både kärlek och hopp. Tänk så fräckt att jag sekunderna innan detta foto inte hade en aning om vad som väntade. Om det blir något av mötet i framtiden får vi se, det gjorde i vilket fall min dag och bara det räknas.

Och sen var vi hos grannarna igen. En av de bästa platserna på jorden. Så fint att se att både hundar och barn känner sig hemma med dem. Känns som en andra familj och jag kommer alltid vara evigt tacksam för att våra vägar har mötts ❤︎