Hans dagar är räknade
Och så kommer man till den dagen där ett beslut måste tas. Jag har undvikit den…länge.
Jag lyfter telefonluren och säger orden jag inte vill ta i min mun. Jag vill boka tid för en avlivning. Hon bläddrar i sin kalender. När vill du ha tiden ungefär, är det bråttom? Jag vill inte ha den alls, säger jag snabbt utan att tänka mig för. Något i mig vill lägga på luren i hennes öra men den vuxna delen av mig får mig att stanna kvar. Jag förstår säger hon, men vill du boka en tid? Nej, säger jag snabbt igen. Hon skrattar hjärtligt samtidigt som förnuftet tar tag i mig och faktiskt bokar in en dag, trots min motvilja. Jag kan alltid avboka tänker jag samtidigt som jag lägger på luren. Han kanske kommer bli bättre, piggare, det kanske vänder….
Men jag vet att det inte är så. Jag ser att han blir tröttare och tröttare. Han som tidigare varit frisk, stark och pigg sover nu bort dagarna och orkar inte ens hålla ordning på sin egen hygien. Han haltar, snubblar till i bland och verkar inte alltid orka bära runt på sin kropp. Jag letar plus och minus. Han leker ju ibland med vår andra katt, då mår han ju bra, och han kommer ju fortfarande och lägger sig i knät och spinner. Men minuslistan blir långt mer än bara två punkter.
Jag hatar att vara den som tar beslutet, som får äga ett val jag inte vill ta. Men jag vet att det är min förbannade skyldighet att göra det. Jag tittar på hans runda mjuka ansikte och jag uppskattar hans tysta närvaro. Kanske mer nu, än vad jag någonsin tidigare gjort.
I över 15 år har hans tysta tassar följt mina och jag hade önskar mig långt över 15 år till. Hans dagar är räknade, och kanske har dom alltid varit det. Men nu står tiden nerklottrad i min kalender i bläck och jag kan inte sudda ut den trots att jag vill <3