Att inte inse vad man har förrän det är borta.

Ibland får man inte påminnelsen om att uppskatta något för än det är försent. Först när något är borta kommer insikten om hur mycket man älskade/saknar det, eller hur bra det egentligen var. Det kan vara när man förlorat en anhörig, en vän eller kanske ett jobb. Eller som för mig, när jag nästan höll på att förlora en hund.

Det är ju ingen hemlighet att jag och denna kille kämpat i ett och ett halvt år för att få vår vardag (och våra personligheter) att gå ihop. Aldrig någonsin har jag lagt så mycket tid och energi på en hund som på honom. Jag har svurit, slitit mitt hår och väldigt många gånger helt ärligt faktiskt ångrat att jag skaffade honom.

Han bestämmer över min tid, mitt liv och känns som en bladning av en obstinat 2-åring som man alltid måste hålla koll på och en jävligt oregerlig chef som styr över min dag och bestämmer när jag får jobba och inte.

Förra veckan (när han rymde från tomten) fick jag mitt uppvaknande, den där påminnelsen om att jag skulle sakna det jag har om det vore borta. Idag kan jag känna mig tacksam för det (men där och då var den ren och skär panik). Den där rädslan över att nästan ha förlorat honom gör att jag idag ser honom med helt andra ögon. Nu är jag 100% säker på att jag inte önskar mig något annat än att få fortsätta ha honom vid min sida i 15 år till (trots alla jävulskap han hittar på).

Jag är så otroligt tacksam för att jag hittade honom och jag ska verkligen bada i tacksamheten så länge jag kan. Så idag vill jag bara skicka med dig tanken att försöka uppskatta det du har. Titta dig omkring. Vad finns det runt dig som du skulle behöva uppskatta medans det faktiskt finns framför dig, istället för när det är borta?