Det tog en vecka att landa i mig själv igen. Äntligen känner jag att virvelvinden i mitt huvud har avstannat. Jag kan höra mina tankar, och känna mina fötter mot marken. Avskyr att vara så obalanserad att jag inte har kontakt med mig själv. Det händer alltid när jag går alldeles för långt i från mina rutiner och inte kan landa.
Jag tror det var i går som jag kände att jag kunde andas igen. Av ingen egentlig anledning. Det bara kom till mig. Jag är här nu. Som att kropp och tankar hittade ifatt varandra. Skön känsla.
Mot stockholm
Men i morgon bär det av mot stockholm igen. Skulle verkligen önska att jag hade en ”reboot” knapp och kunde starta om mig själv efter varje resa. Men det går ju inte, så allt måste göras manuellt och då tar det si så där en vecka. Känner att familjen saknar mig när jag åker, till och med jag saknar mig när jag åker. Jag är verkligen ingen resande människa. Har svårt att slappna av någon annanstans än hemma.
Men jag ser fram emot utbildningen som handlar om krishantering och debriefing. Hoppades på att hotellet skulle ha ett gym så att jag hade kunnat passa på att träna sönder mig själv efter utbildningsdagarna men det såg dåligt ut. Vet inte om jag vågar promenera i Stockholm med mitt lokalsinne. Tycker också att miljön är för stressig för att gå runt i och misstänker att det inte hade fått mig att varva ner alls. Tvärtom kanske. Det bästa är nog att stänga in sig. Läsa en bok, skriva ikapp lite blogginlägg och bara vara. Så får det bli. Mot Stockholm…