Vad är lycka, och hur känns det egentligen att vara lycklig?
Hela livet går egentligen ut på att söka efter lyckan. ”Bara jag får ett jobb”, ”om jag blir gravid”, ”när barnen blir äldre”, ”när jag går ner i vikt” då blir jag lycklig.
Vi har hela tiden nya mål, nya saker vi strävar efter som vi tror ska göra oss lyckliga…och det kanske det också gör…men oftast bara för en liten stund, sedan går den där känslan av lycka oftast över.
Det är en härlig känsla, lycka. Man blir liksom varm inombords och om så bara för den lilla stunden känner man att man verkligen lever här och nu och inte i morgon eller i gårdagen. Det är som att tiden stannar upp för en liten stund och man verkligen uppskattar livet som det är just där och då….och oftast önskar man att den där lilla känslan hade kunnat stanna lite, lite längre.
Jag tror att det där ordet ibland gör oss förvirrade. Att det är en känsla vi tror att vi kan leva med, dygnet runt. Eller åtminstone tror vi att andra gör det…
Jag tror att strävan efter lycka ibland gör oss olyckliga, och tror att det man egentligen ska eftersträva är förnöjsamhet istället för lycka. Jag lever efter devisen att jag alltid är lycklig, men jag känner det sällan, kanske märker jag det först efter att jag drabbats av olycka? Förnöjsam är ett bättre ord att förlika sig med. Kan vi komma överens om det?
Man vet liksom att man har det bra….men man känner det bara inte, hela tiden.