Har du hittat din stjärna?
När jag jämför mig med människorna runt mig kan jag känna mig såååå tråkig. Jag kan tydligt se att jag fungerar annorlunda än dem. Folk vill gå på bio, gå ut och äta, pratar om spelningar, krogen och festivaler. Själv ryser jag av bara tanken och drömmer istället om att sitta med näsan djupt ner i en fackbok. Och när jag hittar en spännande teori *wow* ja då är jag i himlen.
Jag slukar forskningsartikel efter forskningsartikel och tänker att det jag känner då kanske är samma eufori som andra upplever vid en bra låt. Jag uppslukas av forskning och fakta, det är som att mata min hjärna med godis, en fullständig hjärnorgasm.
Och inte nog med att jag njuter av att lära mig nytt, jag blir mer starstruck av en forskare, eller för mig grym författare än om kungen hade gått mig förbi. Jag har aldrig brytt mig om kändisar eller programledare, har aldrig förstått den sortens beundran.
Stjärnorna som lyser för andra finns inte för mig. Jag ser dem inte, vet inte vilka de är och reagerar knappt på dess namn. Så när jag häromdagen nämnde en forskare för en kollega och hon tittade frågande på mig och utbrast vem, med frågande blick. Ja, då skrattade jag tyst för mig själv och tänkte att livet är fyllt av stjärnor, att vi alla går under samma himmel, men ändå inte kan dem alla vid namn. Vi kan alla ha vår egen favorit, beundra dem i tystnad.
Att vi ser olika stjärnor är för att vi tittar åt olika håll och där finns det inget rätt eller fel. Det spelar ingen roll att andra inte har sett samma stjärna som mig. För om du väl har hittat den där stjärnan, ja, då lyser den ändå starkast bara för dig [wp-svg-icons icon=”star” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar