Häromdagen vaknade jag med en tanke ”jag är ingenting och jag ska ingenstans”. Och på något sätt kändes meningen lätt att bära. Som vanligt går mina tankar igång och det fick mig att tänka på om vi hade levt utan titel. Om vi bara raderade allt. För idag tänker jag att vi lever som att det är titlarna som gör oss till människor. Vi glömmer bort att vi var (bra) personer redan innan. En titel säger egentligen så mycket, samtidigt som du kan göra den till hela ditt liv. Och att vara utan en kan göra ont.
Att vara någons FRU.
Att få bli MAMMA.
Att vara CHEF, CIVILINGENJÖR eller LEGITIMERAD PSYKOTERAPEUT.
Olika titlar har olika tyngd. Fast att de egentligen är luft allesammans.
Vi strävar efter dem, kan kämpa ett helt liv för att nå dem. Frågan är om de förändrar oss, gör oss till bättre eller sämre människor?
Egentligen är vi ingenting. Varken du eller jag. Inte grannen, fotomodellen eller drottningen. Vi är ingenting. Bara kött och blod. Och vi ska ingenstans. För det enda vi har är här och nu.
Tankarna fick mig lugn och jag stannade där, vilade, i att vara ingenting och att inte vara på väg någonstans. Skön känsla. Det gör att jag varken är bättre eller sämre än någon annan. Vad vilsamt ändå, att inte ha några höga mål att nå.
Tänk om vi bara är….utan att vara någonting. Inte vara bra, inte vara snygg, inte vara duktig eller smart. Bara vara…du.
Och det är tillräckligt.