Allmänt

Kanske vill du dansa på bordet, skåla i champagne och skrika ut det går så jävla bra. Men det vågar du inte för nästa gång du blinkar kan allt det där du hade vara borta. Du unnar dig inga glädjetjut, säger lågmält: det funkar. Fast att du egentligen vill berätta hur jävla stolt du är över dig själv. Det är klart att man blir utan applåder om man inte ställer sig på scen. Du applåderar inte ens dig själv.

Men vet du vad. Du kommer aldrig lida av att du firat dig själv för mycket, klappat dig själv för bröstet eller för att du vågat följa glädjen när den fanns där (även om det försvinner när du vänder dig om). Det krävs mod för att våga vara lycklig. Och vågar vi inte njuta av lyckan och glädjen när den väl finns där är risken att vi inte får uppleva den alls.

Inte sällan hör jag i mitt terapirum ”jag vågar inte vara lycklig” ofta tror man att oturen väntar runt hörnet, och vet du vad, det gör den kanske för både för dig och mig, oavsett om vi ler eller gråter. Du kommer inte att drabbas av mer olycka, bara för att du vågar vara glad, nöjd eller tillfredsställd.

En tankeställare till dig, och till mig, och high five till dig som vågar njuta av livet när du kan ❤︎

Jag gick förbi denna skylt häromdagen, jag upptäckter den genast eftersom den inte stått på vår promenadväg förut. Det slog mig att dessa fysiska skyltar är tydliga, att vi ofta både kan förstå dem och lyda dem. Vi kanske faktiskt vänder om när vi ser den för att vi får information om att vägen inte leder någonstans.

En tanke slog mig då. Tänk om vi skulle ha liknande skyltar inom oss när vår hjärna tar med oss på resor vi inte vill med på. Sådana som inte leder någonstans. Tex svartsjuka, avundsjuka och negativa tankar. Direkt skulle en stor skylt poppa upp framför våra ögon. ”Vänd om, denna tanken leder dig ingenstans (förutom till mörker och misär), vill du till glädje, välj denna tanke istället.”

Istället för att följa varje tanke vi får i vår skalle borde många av oss bli bättre på att se de där felaktiga tankarna som leder in oss på fel väg.

Ingen tycker om mig. STOPP!

Alla andra har ….. STOPP!

Tänk om han tycker att hon är finare än jag. STOPP.

Innerst inne vet vi att dessa tankar inte leder oss till bra platser. Ändå följer vi dem utan att tveka.

Men jag kan inte förändra mina tankar kanske du tänker. Men vet du vad, jo, det kan du faktiskt. Du kan inte hindra tanken från att dyka upp, detta sker ofta på automatik. Men du kan hindra dig från att gå med dem, i alla fall hela vägen till dess slutdestination. Du kan alltid välja att vända om.

Det här är inte lätt, brukar klienterna sucka när de sitter i min terapistol. Nej men det är inte heller omöjligt. 

Vilka automatiska tankar brukar dyka upp i din hjärna?

Vart brukar dem vilja ta dig, vart är dess slutdestination?

Vill du dit? Om inte, kan man välja att tänka på ett annat sätt?

Börja med att måla upp din imaginära stoppskylt. Sätt den framför dig igen och igen. Behöver du hjälp på vägen så vet du vart jag finns.

Jag tror att jag vågar påstå att han blir bättre. Att fajterna emellan oss blir mer sällan. Han är ju snart 1,1/2 år, promenaderna är lugnare, och även de flesta kvällar. I alla fall när han fått sin två timmars aktivering. Utan den är han fortfarande ett monster.

Jag skulle också vilja påstå att jag har blivit bättre. Både med honom och mot mig själv. Men det vet jag inte är riktigt sant. Förra veckan hann jag inte med en lunchrast. Magen ekade tom mellan 6-17 och bara några dagar där efter satt jag i flera möten efter varandra. Jag vet att det inte är på det sättet man tar hand om sig själv och jag förstår knappt hur dessa tillfällen ens kan ske. Skulle vilja skylla på någon annan men vet att bollen ligger hos mig själv. Dessa tillfällen är dock sällsynta och jag tycker att jag hittat en bättre balans med att inte bara göra betalt jobb utan också med att försöka kasta in roliga saker där emellan.

Jag kanske skulle kunna påstå att livet blivit bättre men jag vet inte riktigt om det är sant. Kanske önskar jag bara att det vore det. Jag faller ofta ner i hål av tvivel och får ensam ta mig upp utan en hjälpande hand eller stege. Men jag vill tro att allt går åt rätt håll, även om det inte alltid känns så. Det blir bättre. Han, jag och livet.

Veckans bästa:

Att få en extra ledig dag, så välbehövligt. Nu var visserligen denna dag, midsommarafton, helt fullsmockad. Men så nyttigt att komma ifrån datorn och sitt vanliga arbete.

Veckans sämsta:

Att jag i Onsdags inte hann äta lunch och Torsdagen nästintill blev likadan där möten avlöpte varandra. Det är ovanligt att detta sker, ofta planerar jag bättre än så men jag låter dessa dagar bli en påminnelse till mig själv. Planera!!

Veckans selfcare:

I Lördags var jag helt slut, batteriet var verkligen tomt. Men jag tillät mig att vila och knappt lyfta rumpan ur soffan. Nej riktigt så illa var det inte så klart. Men jag satt still mer än vanligt denna dag och gjorde allt i min makt för att ladda upp mig igen.

När min dotter kom in i mitt liv blev min livsmission att vara en god förebild. Det fanns så mycket jag ville lära henne som inte gick att sägas i ord. En av de viktigaste sakerna för mig var att acceptera och kanske till och med tycka om min kropp.

Från att ha lidit av ätstörningar hela sitt liv till att plötsligt acceptera den jag var kändes som en helomvändning. Det kändes omöjligt innan jag fick barn, men det blev så mycket lättare att acceptera sig själv för hennes skull, än för min egen.

För hennes skull ville jag inte banta, jag ville visa att jag kunde äta godis utan att säga att det är fel eller dåligt eller ångra mig efteråt. Jag ville träna för att ta hand om min kropp, för att jag älskade den, istället för att som tidigare, för att jag hatade den. Kärleken jag var tvungen att ge mig själv framför hennes ögon dödade mina egna demoner, gjorde så att de inte längre fick plats i mitt liv.

En annan sak jag ville visa henne var modet att följa sina drömmar, att inte ta skit och att välja vilka människor du har runt dig. Vissa saker kan helt enkelt inte sägas utan måste göras. Jag vill inte vara den personen som drömt att ge ut en bok, driva företag, stå på en scen, och sedan inte göra det. Nej jag vill kasta mig ut, visa att jag är livrädd, men göra det ändå.

Ibland kan det kännas så mycket enklare att förändra sig själv för någon annans skull än för sin egen. Jag vet det.

För dig som är redo för förändring, vill nå dina mål och bli din egen bästa vän. Jag finns här för att stötta dig. Den 1/9 öppnar portarna. Välkommen in!

Nyfiken och vill veta mer, signa upp dig här.

Han vaktar. Inte på ett ängsligt eller aggressivt sätt. Nej, mer på ett modigt och nyfiket sätt. Han säger till med några skall så fort det är något som är annorlunda i miljöer han känner väl. Ibland för att det ligger något främmande på vår promenadväg, ibland står det en bil konstigt parkerad på ställen det inte stått bilar förut, ibland ligger det en cykel vid vägkanten. Minsta lilla förändring uppmärksammar han. Han går alltid fram och nosar på det som är främmande, sen släpper han ”problemet” ser inte ut att lägga någon värderingen i varför eller hur ”problemet” har uppstått. Han går vidare lika positiv och glad som innan han stötte på det.

Jag tänker att vi människor också ofta agerar ”vakthundar”, men kanske inte på ett modigt eller nyfiket sätt, nej utan mer ängsligt eller aggressivt. Vi går sällan fram och nyfiket luktar på chefens förslag om förändring i dina arbetsuppgifter eller i arbetsmiljön, vi är inte alltid modiga nog att titta närmare på problem som uppstått i vår hemmiljö. Nej, när det uppstår förändringar i vår miljö är det många som agerar med aggressivitet eller rädsla. Vi vaktar våran vardag för att vi inte vill ha några oförutsedda eller främmande hinder på vår väg.

När jag ser honom i mötet med något nytt, främmande och ibland skrämmande inspirerar han mig till att agerar likadant. Att inte likt en småhund backa ifrån problemet och stå och skälla på det i timmar, nej, utan mer som han, gå fram och titta på det för att sedan gå där ifrån. ”Oj, här var någonting nytt” ska bli min första tanke oavsett hur mycket hindret skrämmer mig. Jag vill välja nyfikenhet och mod, istället för rädsla och misstänksamhet.

Det är givetvis inte så lätt som det låter, men inte heller så svårt som vi tror ❤︎

För att skydda oss letar vår hjärna automatiskt efter faror. Det flesta av oss har rädslor som hindrar oss i livet och inte sällan ser vi ett katastrofscenario framför oss. Det vi glömmer när vi har den där bilden på vår näthinna är att inte heller den tanken är realistisk. Sällan blir det så illa som vi tror. Ofta målar vi upp värre bilder i vårt huvud än vad vi upplever i verkligheten.

För att få ett bättre perspektiv kan vi behöva ta distans till vår rädsla och ställa oss följande frågor:

1. Vad är det bästa som kan hända?
2. Vad är det värsta som kan hända?
3. Vad är det mest realistiska som kan hända?

Med dessa frågor får vi inte bara en bild i vårt huvud, utan tre och det kan bli lättare att välja den realistiska bilden när vi ställer den mot två ytterligheter. Ett tips är att göra följande som en skrivövning. Spara den och ta fram den när du stöter på en rädsla och kom ihåg att det tar tid att förändra ditt sätt att tänka. Har din hjärna övat på att se det värsta som kan hända i flera år tar det tid att börja se livet ur en annan synvinkel. Så öva, öva, öva..och ge aldrig. aldrig upp.

Vi åt kakbuffe´ till middag igår.

Hon höjer ögonbrynen. Vaaaa, vad säger du?

Ja, jag åkte till Ica och skulle handla middag men hade noll inspiration och lust till att laga mat så jag köpte flera olika sorters kakor och bullar som vi delade på. 

Hon skrattade till och jag lade ingen vikt vid det. Jag är van att prata utan att tänka och har inget intresse av att vinna medaljen ”världens bästa mamma”. Jag vet att man inte ska ge ungarna kakor till middag men ibland gillar jag (och mina barn) att gå utanför gränserna.

Dagen efter kom hon tillbaka. Jag har tänkt på det där du sa igår…

 Vadå, frågade jag förvånat utan en tanke på gårdagens samtal.

Det där om kakbuffen, svarade hon. Jag ville bara säga att det kändes så skönt att höra det, att jag kände mig lättad. Det kändes så härligt med din inställning på något sätt och jag tar med mig att också bli lite mer sån.

Lite mer vad då, frågade jag nyfiket.

Lite mindre perfekt.

Man skulle kunna tagit hennes ord som en pik, men jag valde att se det som en komplimang för jag har inget intresse av att vara perfekt. För mig räcker det att vara good enough.  Jag är inte världens bästa mamma. Jag är inte heller världens bästa vän, partner eller hundägare. Men jag är tillräckligt bra. Jag vill inte sträva efter en känsla jag inte kan nå. Jag vill vara den jag är och det måste få vara ok. Därför är jag gärna din mindre perfekta förebild. För vet du vad…INGEN är perfekt.

Själv anser jag att ”perfekt” sällan en bra förebild, de jag tycker om och beundrar är faktiskt dem eller det som är lite mer ”operfekt”. Så idag vill jag skicka med dig en liten tanke; vem blir lycklig av din perfektion? Förmodligen inte du, och vet du vad, förmodligen inte heller andra.

Har du något område i ditt liv där du kämpar för mycket, där du skulle behöva bli mer good enough och sänka kraven på dig själv?

Han är tydlig, visar alltid vad han vill. Det råder ingen tvivel på om det är mat, lek eller promenad han önskar. Man behöver aldrig tveka på vad han tycker och tänker. Han visar på sekunden om han är nöjd eller missnöjd, om han är nyfiken eller rädd. Det finns bara ett av och ett på för honom, ingenting där emellan. Det är visserligen något som ofta kan reta mig till vansinne, men samtidigt slår det mig att jag har så mycket att lära av honom. Eller kanske har VI mycket att lära av honom (eller av hundar överlag).

Jag tänker på hur vi människor knappt vet vad vi känner, ändå kan vi ibland förvänta oss att omgivningen ska veta det. Än mindre vet vi vad vi vill och även om vi skulle veta det, ja då är det inte ovanligt att vi inte uttrycker det eller kanske till och med gör motsatsen till vad vi önskar.

Djur är så tydliga i sin kommunikation. Kanske är det därför som det är så lätt att tycka om dem. Vi människor försöker hålla undan både tankar och känslor, vi gör oss till. Ställer upp fast att vi inte vill. Säger ja när vi vill säga nej, eller nej när vi vill säga ja. Det skulle aldrig falla min hund in.

Jag tror de flesta av oss vet vad vi ville om vi bara slutade tveka. Om vi inte lade in så mycket tankar och värderingar i allt. Jag slår vad om att min hund aldrig någonsin har tänkt; undra om hon bli irriterad om jag föreslår att vi leker med bollen nu. Tänk om hon efter det inte kommer att tycka om mig längre, sälja mig? Avliva mig?!? (Jag skulle visserligen önska att han tänkte så, det hade gjort min tillvaro såååå mycket lättare).

Nej, men ärligt, den tanken har garanterat inte slagit honom.  

Tänk om vi människor vore som hundar, öppet glada, ledsna, arga, rädda, nyfikna. Att vi hade haft lika nära till våra känslor. Och om vi på sekunden sade vad vi ville och vad vi tyckte utan en rädsla för vad andra skulle tycka och tänka om oss. Hur skulle världen då se ut?

Trots våra olikheter är han min förebild. Han inspirerar mig till uttrycka mig tydligare och bättre, att prata från mitt eget hjärta innan jag börja lyssna in någon annans.

Jag ska bli mer som honom. Kommunicera med insidan ut, istället för utsidan in ❤︎

Vi psykologer är nog dem som haft mest psykiska problem, säger hon med ett skratt. Hon stod på en scen och pratade framför hundratals människor. Hon var en ”expert” men visade precis på att hon också var mänsklig. Att hon inte var bättre än någon annan, och jag älskade det.

Ofta tänker jag på henne de gånger jag tvivlar på mig själv.

Hon påminner mig om vem jag vill vara.

Det ska erkännas att jag till en börjar inte kände mig trygg i rollen som terapeut. Det kändes som att jag tagit på mig helt fel kavaj när jag jämförde mig med andra i min yrkesroll. Det kändes som att de red på höga hästar. Visade upp fina titlar och ett ”fläckfritt förflutet.”

Jag började liksom bakvänt, från fel håll. Visade upp hela mig, mitt liv, genom mina föreläsningar… sen blev jag terapeut, och det kunde jag liksom inte radera eller ta tillbaka.

Ibland kunde det kännas som en oskriven regel att man liksom skulle sitta på en sådan där hög häst för att ens få bära titeln, att jag liksom inte fick vara med i matchen. Att jag kom in med en ponny på plan medans de andra red ardennerhästar.

Men sedan slog det mig. Syftet med mitt företag har alltid varit att hjälpa andra, redan innan jag var terapeut, och det kan jag inte göra från en hästrygg, oavsett hur stor eller liten den är. Nej jag behöver arbeta med fötterna på jorden. Låta dem skitas ner, bredvid dina.

Jag hoppar av hästen, går inte ens in på spelplan, utan möter dig, istället ❤︎