Allmänt

Maj innehöll en resa jag längtat efter. Det gav mig lite klarhet, och blev en bekräftelse på att det är jag som sätter press på mig själv och inte företaget jag konsultar för (något jag visste redan innan). Jag känner hela tiden att jag ligger efter och att jag inte gör tillräckligt. Men jag börjar acceptera att det är så livet som företagare känns. Timmarna på dygnet tar hela tiden slut alldeles för fort.

Och så myser jag med dessa tre som ständigt är i min närhet. Jag vågar knappt skriva orden men det känns som att dex börjar lugna sig, att vi hittar ett bra tempo och goda rutiner tillsammans. Nu längtar jag bara tills att han är så pass lugn att han alltid kan vara med mig på min mottagning. Det har alltid varit en stor dröm för mig och jag längtar efter att kunna kryssa i även den boxen.

Tillbringade en arbetsdag tillsammans med bästa Therese. Hur mysigt som helst. Hoppas på fler i framtiden ❤️

Så besökte jag vackra Halmstad. Ville egentligen bara stanna tiden och utforska stället men jag var där på jobb så mest tid blev det framför datorn.

Mina kvällsjobb är över för denna termin och jag märker en sådan skillnad i mitt mående. Har börjat sätta gränser och säga nej till kvälls- och helg jobb nu (inte en dag för sent) och det känns som en otroligt lättnad att komma in i rutiner igen.

Och så testade jag på bildterapi i terapirummet vilket blev en väldigt givande session. Även här arbetar jag med att gå utanför mallen och hitta rätt sätt att jobba för mina olika klienter.

Maj har varit en fin månad med ett lugnare tempo. Lite grundning och landning som var välbehövligt. Nu håller jag tummarna för att juni blir detsamma ❤️

Jag har coachat människor som drömmer om att starta eget i flera år bakom kulisserna. Jag har varit mentor och rådgivare vid flertalet tillfällen och jag blir nästan varje vecka kontaktad av företagare fulla med frågor och drömmar.

Att starta och driva eget är ett stort steg. Kanske inte lika synligt för andra som för dig själv.

Det kan vara svårt för andra att följa med på din resa då den lika mycket sker på insidan som på utsidan.

Det är inte ovanligt att du ena dagen känner dig motiverad och stark, till att andra dagen ifrågasätta dig själv och din företagsidé.

Kanske vet du inte vart du ska börja, hur du ska fortsätta eller vad nästa steg är.

Det är också lätt att tappa bort sitt mod någonstans på vägen, jag vet för jag har varit där. Men med lite hjälp och stöd brukar man kunna hitta det igen.

Som företagsterapeut är jag ditt bollplank och din förändringsledare. Jag hjälper dig att se till att dina tankar och rädslor inte sätter käppar i hjulet för din dröm (för tro mig, dom kommer att försöka).

Med mig på din planhalva sätter vi regelbundet upp mål, ser till att du når dem och styr bort både hinder och rädslor. Jag är din accountability partner och cheerleader som ser till att du tar steget mot dina drömmar och hejar på längst vägen.

Behöver du  min hjälp?

Du hittar den här!

Hej jag heter Jessica och jag har skrivit 1,2,3 böcker (skulle jag aldrig säga till någon), jag har också blivit nominerad till årets eldsjäl (skulle jag heller inte skryta med), drivit 2 företag och en förening (who cares) , föreläst för hundratals, ja kanske till och med tusentals personer (skulle jag heller inte berätta). Jag har varit med i flertalet tidningsrepotage, och i både radio och tv. Jag har blivit intervjuad i poddar och drivit flera egna (🙈). Jag har gett ut 3 böcker från andra författare, varit medförfattare till flertalet böcker och jag har en stor burk på min byrå full av kärleksbrev från läsare som påstår att jag räddat deras liv med hjälp av mina texter.

Jag har haft 100 000 tals läsare på min blogg, ja till och med på ett endaste blogginlägg, och jag har fått en av mina texter filmatiserade och filmen delas av visas av flertalet föreläsare och utbildare idag. Jag har över 5 års högskoleutbildning och idag arbetar jag i mitt egna företag som terapeut.

Hej, jag heter Jessica och jag har ADHD och GAD. Som barn hade jag selektiv mutsim, jag har haft ätstörningar, självskadebeteende och flertalet depressioner. Jag har jobbat mig ifrån en ständig ångest, lärt mig säga nej och tycka om mig själv fast att jag i nästan hela mitt liv känt att ingen annan gör det. Jag känner mig ofta ensam, övergiven, fast att jag aldrig riktigt har varit det. Idag är jag kompis med mina demoner, jag känner dem alla väl och vi lever ett ganska bra liv tillsammans. Idag arbetar jag som terapeut i mitt egna företag.

Om du inte kände mig och hörde de där prestationerna, skulle du tro att det var samma person?

En människa består av så många delar, och de där delarna som kan mätas och visas upp är en sådan liten del av vem man egentligen är. Egentligen är ju den första delen av min berättelse inte jag alls, den handlar ju mer om mina prestationer och del två om mina erfarenheter. Men inte heller den är jag. Konstigt nog känns det bekvämare för mig att prata om mina erfarenheter och upplevelser än om mina prestationer.

Vad vill jag egentligen säga med det här inlägget? Jo jag vill påminna dig om vilken liten del du ser av en människa, och att det bakom varje fasad både finns ljus och mörker. Jag ser varje människa som ett paket fullt av överrakningar. Man vet aldrig vad man hittar på insidan och det är värt att påminna sig om varje gång man avundas någon annans ”presentpapper” ❤︎

Ibland har vi människor lättare att skapa distans än närhet till varandra. Det är lätt att dela in människor i fack och därmed utesluta sig själv. Men sanningen är att de flesta av oss har fler saker gemensamt än saker som skiljer oss åt. Allt hänger på vilka ögon vi ser varandra med. Letar vi efter likheter eller efter skillnader?

Vi är ofta mer lika än vad vi tror. Så om du skulle titta på din omgivning med nya ögon. Vad skulle du se?

Att titta på våra likheter istället för det som skiljer oss åt kan få oss att både tycka om andra och oss själva mer. För kanske är varken du eller jag så annorlunda som vi tror?

Så börja med mig, låt oss komma närmare varandra. Nämn tre saker du och jag har gemensamt. Det kan vara allt från intressen till erfarenheter. Titta på vad som binder oss samman, istället för vad som håller oss isär ❤︎

Jag började månaden med att läsa en bok inom företagande. Det kändes hjälpsam, som en vän att luta sig mot. Jag fick lite hopp och pepp, motivation till att bara köra på. Exakt i samma veva som jag öppnade boken kontaktade jag en annan företagare med frågan; hej vill du bli min arbetskamrat och höras regelbundet i veckorna. Hon svara ja utan och tveka och ibland kan jag verkligen tacka min ADHD för min impulsivitet som får mig att bara göra saker utan att tänka.

Fem minuter från vårt hus fann Dex en ny vän och jag hann hoppas på att jag också skulle få en på köpet. Tiden får utvisa.

Han verkar vara lite som mig, letar efter någon att få prata med. Här fastnade han framför sin egen spegelbild och vägrade att gå där ifrån. Det händer mig sällan dock. I princip aldrig (och tur är väl det).

I april har jag haft öppning för denna utbildning också så där har jag lagt en stor del av min fokus. Nu är portarna stängda så nu ska jag vila lite från allt som heter reklam och försäljning.

Jag påbörjade en ny grupp med skrivterapi som kommer fortlöpa i några veckor framöver. Det är en sådan glädje att få dela med sig av skrivande!

I april testade vi också på en ny träningsgren. Jag gillart och det tror jag att han gjorde med. Nu står dragsele på inköpslistan och jag har köpt nya löparskor, så jag hoppas på att ryggen håller och vi kan köra några pass i veckan.

För att få igång både mitt eget och andras skrivande bjöd jag in till en kortare workshop i april. Förhoppningsvis kommer dessa fortlöpa under hela året. Det var mysigt att få dela med sig av övningar och jag håller tummarna att det kan bli en rutin för både mig och mina deltagare.

Och vi tränar, vi tränar så mycket att jag blir matt. Det är koppelträning, stanna, stopp, höger, vänster, det är att träna med väska, träna med drag. Ja träning helt enkelt. Inte så mycket för att jag vill det utan för att han behöver det. Smartare hund tror jag inte att jag har ägt. Jag inser att min egen hjärna är lite trött och trög i jämförelse med hans och jag tror att det är det som ställer till det för oss. Vi har helt olika viljor. Han ville leka och jag vill gå en promenad rakt fram, och min lösningsförmåga blir till noll när någon utsätter mig för press. Så han vinner, varje gång. Det är också något jag ska öva på. Att försöka förutse och förebygga problem. Det får bli nästa månads träning. Wish me luck!

Jag är ett barfotabarn.

Jag tar in livet genom mina fötter.

Ett av mina starkaste minnen från barndomen är hur jag alltid var ute barfota om somrarna och kom in med svarta fötter.

Jag minns de vassa stenarna mot min fotsula, gräset, den mjuka sanden, varm asfalt.

Jag vet precis hur livet känns. Genom mina fötter.

Med strumpor och skor känns det som att jag tappar min kontakt med jorden. Med livet.

Jag förlorar fotfästet, balansen.

Jag måste känna livet genom mina fötter.

Det är så jag tar in, det är så jag lever <3

För sju månader sedan kallade jag mig själv introvert. Jag har ALLTID sett mig som en person som trivs själv och anledningen till det är för att jag gärna stängde min dörr när jag jobbade på kontor. Jag var inte den som sökte upp andra människor och jag trivs inte särskilt bra i en stor grupp. Jag blir trött av intryck och återhämtar mig allra helst ensam.

Som anställd hade jag ingen kraft kvar till vänner, allt gick till klienter och kollegor, så på kvällar och helger hände det att jag till och med undvek att svara i telefonen. Rent logiskt ville jag umgås med folk, men känslomässigt orkade jag inte alls vilket ledde till att jag isolerade mig på min fritid🙈

Nu, sju månader senare har jag lärt mig ett och annat om mig själv. För nu är rollerna ombytta. Som egen företagare är jag ensam HELA dagen. De enda jag pratar med förutom mina klienter är min familj. Idag läääängtar jag efter människor och det är nästan som att hela mitt inte skriker; prata med mig!

Först nu inser jag att det inte handlar om att jag inte gillar att umgås med människor för det gör jag. Det är nog mer högljudda miljöer jag behöver avskärma mig ifrån mer än människorna. De är miljön som gör mig trött, inte människan i sig.

I motsats till mitt tidigare liv så letar jag nu efter stunder av samtal, människor att träffa, att skratta tillsammans med. Allt för att krympa det där ensamhetsutrymmet som helt plötsligt blivit så stort. Jag inser nu att jag är beroende av människor, det sista jag vill vara är ensam.

Jag förstår nu att det handlar om att hitta en balans i den sociala aktiviteten. För mycket umgänge gör mig trött, utmattad och får mig att vilja isolera mig, men för lite gör mig deprimerad. Jag tänker att det är som en balansbräda där det tidigare vägde över åt ena hållet och nu väger det över åt det andra. Jag behöver hitta och skapa mitt egen ”mitten”, den perfekta nivån av social aktivitet.

Har du någonsin funderat över din egen balans? Hur mycket social interaktion är du nöjd med i din vardag? Och var går gränsen för att det blir för mycket?

Jag har väl inga bilder från mars tänkte jag. men jo se där. Det hade jag. I mars hände en heldel men samtidigt inget alls. Jag hade ganska mycket att göra och nu, just i dag när jag känner att jag hunnit bromsa in lite känner jag att det har legat en hel del stress i mars. Jag hade två utbildningsdagar och tillbringade även några dagar i mars åt handledning.

Vädret var vissa dagar under mars helt amazing och vi har invigt verandan. Större delen av utbildningsdagarna låg jag och vovven här i varsitt hörn och lyssnade på föreläsare.

Mycket tid har även spenderats här. Jag har varit fullbokad med klienter samt kört skrivworkshops två kvällar i veckan. Jag är supertacksam för mitt uppdrag men påminns samtidigt om varför jag inte ska jobba kväll. Jag känner hur både knopp och kropp strejkar vid kvällsarbete så i framtiden ska detta minimeras (note to self).

Jag har också påbörjat egenterapi vilket kändes som ett måste eftersom jag är i en nyfas i livet. Så viktigt att ta hand om mig själv och ha någon som håller mig i handen genom processen.

Jag var också på ett tyst retreat vilket var välbehövligt efter min livsomställning. Jag gav mig själv frågor att fundera över och visste när jag åkte därifrån saker som jag behövde ta tag i eller klura ut.

Jag och denna kille försöker lära oss att jobba ihop. Han är ju numera min chef och min endaste arbetskamrat. Inte alltid så enkelt att komma överens men jag känner att det helt klart har blivit bättre. Jag kan numera jobba på mitt hemmakontor istället framför köksbordet och de flesta dagar låter han mig vara ifred vilket gör min arbetsdag så himla mycket bättre.

Även om jag saknar lille Turbo något enormt så mår jag så mycket bättre av att bara ha en vilja utöver min egen att tillfredställa. Nu arbetar jag för att försöka tänka på mig själv mer än hunden. Arbetet pågår…

I mars ringde också kriminalvården och frågade om jag hade lust att hoppa in och hjälpa dem, egentligen hade jag fullt upp i schemat men på grund av ensamheten i att vara egenföretagare tackade jag ja. Så jag kommer att hjälpa dem några månader framöver vilket känns jätte kul. Jag inser verkligen hur viktigt arbetsmiljön är nu när jag endast är hemma. Både vad gäller ergonomi, för min kropp, och psykiskt att ha någon att prata med.

I mars förbättrade jag mitt hemmakontor för att försöka minska värk i rygg, handleder och armar  och för min psykisk hälsa hoppar jag in på kriminalvården för att få möta andra ögon att speglas i.

En stor del av drömmen att egenföretagare handlade om att vara hemma med mina djur. Jag kan säga att verkligheten inte är lika vacker som drömmen. Jösses vad trött jag kan bli på honom. Men gud vad jag ändå uppskattar allt.

Ja, det var mars det. Ska bli spännande att se vad april bjuder på!

Man ser sällan hela bilden på en gång och ibland måste jag påminna mig om det. Att det som inte ser ut att ha någon mening i dag kanske fyller ett syfte längre fram.

Inte sällan lever vi omedvetet efter mottot ”finn fem fel” och så pekar vi med lätthet ut det som inte är bra i våra liv. Men ibland kan det som inte ser ut att passa in på bokhyllan idag hitta sin självklara plats i morgon.

Ibland är det vi idag pekar ut som fel det som faktiskt gör framtiden rätt.

Alla bitar faller inte på plats samtidigt, oavsett hur mycket vi anstränger oss.

Det kommer alltid finnas dammiga hörn och avskavda lister, och meningen med livet kanske inte är att städa upp smuts och ständigt fylla i den avskavda färgen. Nej tvärtom kanske syftet är att smutsa ner mer, att nöta ut hus och hem. Att leva, medans vi faktiskt lever.

Du kan alltid finna ett fel i ett foto, så länge du inte tittar efter vad som är rätt❤︎

Förra helgen tillbringades till största del i det här rummet de stunderna jag inte var ute i naturen. Det var en helg helt utan telefon, tv, böcker eller samtal med andra. Det jag saknade mest av allt var att bara lyfta luren och checka av läget med min familj, på andra plats kom en bok och på en tredje plats kom en podd. Sociala medier kan jag helt klart vara utan. Mycket skrivande blev det också. Kändes som att jag äntligen hann känna efter och tänka klart tankar som legat där inne och skvalpat ett tag.

Hade så tur med vädret så stor del av dagen tillbringades också i naturen. Jag gick, gick och gick. Släppte ut mina fötter och lät de smaka på både sandstrand och gräs. Vad jag har saknat kontakten med naturen. Mina fötter behöver verkligen känna jorden under sig för att på riktigt leva!

I jämförelse med många jag träffar i mitt arbete var en insikt att jag åtminstone inte är rädd för mina tankar. Jag trivs tillsammans med dem. Det som kan bli jobbigt är att de går på så fort att är så många. Jag behöver stanna upp och rensa och sortera bland dem ibland. Och det fick jag verkligen tid till att göra nu.

Den största tiden handlade att reflektera om mitt jobb. Vart är jag, vad vill jag och hur kom det sig att det inte riktigt blev som jag tänkt mig? Jag fann svar men inga riktiga lösningar så det är något jag kommer att jobba vidare på.

Nog för att det var lugn och mysigt men eftersom jag redan nu tillbringar så mycket tid ensam skulle det nog varit viktigare för mig att fått en helg i samtal med någon annan. Där jag kunde få utbyta tankar och idéer, säga saker högt. Jag behöver fylla på min energi med hjälp av andra, inte tvärtom… just nu.

Det var skönt att komma bort, men skönare och komma hem, och ibland kanske den känslan ändå är det värdefullaste på hela resan ❤︎