Allmänt

Innan han kom

Innan han kom in i mitt liv kunde jag säga att jag haft hund i hela mitt liv och det är visserligen sant, men idag (efter att han kom) inser jag att det är skillnad på att ha hund och ha HUND, och att mina erfarenheter inte alls täcker området om hur han fungerar. Ja, jag har ett helt liv fullt av erfarenheter kring att ha hund, men ändå lär jag mig fortfarande. Han har lärt mig en hel del om hundar. Men mest kanske han ändå har lärt mig om mig själv. Han har fått mig att inse att jag inte alls är färdig med att jobba med mig själv, att det inte krävs mycket motstånd för att jag ska backa och ge upp. Han har testat mitt tålamod, min envishet, och framför allt har testat mina känslor.

Han kan framkalla ilska, uppgivenhet, ledsenheten på sekunder.

Innan han kom inser jag att jag levt ett ganska bekvämt liv och han skakar verkligen om mina rutiner och rubbar balansen. Även om jag sällan uppskattar det försöker jag tänka i termer som att jag har något att lära mig av honom. Att han kom in i mitt liv av en anledning. Även om livet inte är lika bekvämt längre.

För livet med honom är ALDRIG förutsägbart.

Innan han kom så längtade jag efter honom så att jag kunde gå sönder, men när han kom gick jag sönder, på riktigt. Men kanske var det ändå den omskakningen och läkningen jag behövde för att nå mitt fulla potential. Jag tänker att det förmodligen finns en mening med att jag fick in en riktigt virvelvind i mitt liv. Frågar man honom så gick jag tidigare sovande genom livet. Men med honom vid min sida är jag alltid vaken. Han ger mig liksom inget annat val. Han är här för att väcka oss.

För att få oss att leva, här och nu ❤︎

Jag som brukar tycka februari är en av årets värsta månader måste säga att februari 2022 har bjudit på fantastisk många soldagar och vackra färger på himlen. Det är något jag verkligen försökt att njuta av. Nu när jag kan ta mig ut i naturen exakt när jag vill har verkligen försökt att fånga både sol och ljus.

Jag har sagt det förut men måste sig det igen. Jag älskar att bo här! Jag älskar naturen, himlen, träden, skogen, vattnet. Älskar ALLT! Jag är verkligen tacksam så fort jag tittar ut genom fönstret.

Att kunna få ta en långpromenad mitt på dagen är verkligen guld. Har jag tur så hittar jag någon att kunna babbla i telefonen med, annars blir det till att lyssna på podd.

Annat som har hänt i februari är att jag i ett företagsforum efterlyste ”kollegor”. Jag uttryckte hur ensam jag kände mig och frågade om det fanns människor som hade lust att prata. Vilket fantastiskt gehör jag fick. Det blev en digital morgonkaffe inbokad två veckor fram över och vissa personer har jag till och med bokat in att träffa igen. Jag blir återigen påmind om hur viktigt det är att berätta vad man vill och känner. Hade jag inte sagt något hade ensamhetskänslan fortsatt och den sista veckan i februari kan jag meddela att jag inte kände av den alls. Jag kräver inte mycket social kontakt för att känna mig nöjd så det gäller bara att jag hittar min egna gräns av lagom.

Flera nya klienter har hittat till mig och de senaste två veckorna har jag varit fullbokad. Jag är så otroligt tacksam.

I februari startade jag också upp två skrivkurser tillsammans med barncancerfonden som kommer att hålla igång sex veckor framöver och jag ser framemot vartenda möte ❤︎

I februari blev jag också uppring av journalist och medverkade i DN.

Jag firade också födelsedag där jag av min dotter inte bara fick tårta utan också en sådan otroligt fin och genomtänkt present.

Ja och i firandet ska väl hela familjen vara med så också katten fick tårta.

Månaden avslutades med ett härligt restaurangbesök med storfamiljen där även mamma och syskon var med. Det är ju så man skulle vilja avsluta varje månad. Med sina favoritmänniskor, tårta och god mat. Tack februari ❤︎

Jag funderar på att påbörja ett nytt varv av egenterapi. Googlar runt efter olika terapiformer och terapeuter och känner medens hur svårt det är att finna förtroende för någon. Jag funderar på om jag ska testa terapiformer jag känner till eller påbörja någon helt nytt…

Jag funderar på att avsluta medlemskapet jag just köpt i en community. Jag inbillade mig att jag skulle få arbetskamrater och bli en del av en grupp. Nu när jag testat på en månad inser jag ju (vilket jag visste redan innan) att jag inte gör mig bäst i grupp. Nej jag backar gärna och tar inte den platsen jag borde göra om communityn ska vara värd sina pengar… Men jag funderar på om jag avslutar för snabbt. Vet ju att jag har en impuls att hoppa in i saker, men uppenbarligen också ur..

Jag funderar på om ensamheten jag känner handlar om brist på arbetskamrater eller brist på fritidsintressen/vänner (eller kanske både två). Jag funderar på vilket jag anstränga mig för att uppdatera och om det verkligen är värt det…

Jag funderar på hur jag kan få in träningen i mitt liv igen. Oavsett vart jag sätter den i kalendern så verkar den falla ur. Inte ens i en tom dag får den plats.

Jag funderar på om jag ska ta mig i kragen och jobba på snabbare med de där utbildningarna som ligger på vänt. Om jag ska sätta in arbetet i kalender och ge det 30 minuter om dagen eller att lägga det under mina lediga dagar för att få det gjort.

Jag funderar på hur sommarn kommer att bli, och vintern. Jag funderar på om jag kommer att få någon ledighet de närmsta åren eller om det handlar om att ”kötta på” som företagare ofta gör.

Ja, det är vad jag funderar på.

Vad funderar du på?

Ibland önskar jag

Ibland önskar jag att jag fick plats med hela världen i mina armar.

Att jag kunde ge varenda människa tak över huvudet och mat på sitt bord.

Jag hade velat skänka alla en partner och en vän.

Jag skulle dela ut en lycklig barndom och en trygg framtid.

Ibland drömmer jag om att rädda världen, att rädda liv.

Att bota både sjukdomar och hjärtesorg.

Att torka världens alla tårar och sudda ut varenda känsla av ensamhet.

Ibland önskar jag att jag kunde lyfta varenda människa så högt så att de kunde nå sina drömmar.

Att jag kunde sopa bort varje uns av tvivel och varje känsla av motgång i deras liv.

Att jag kunde få följa dem mot sina mål.

Ibland önskar jag att jag fick plats med hela världen i mina armar.

Men jag har för stort hjärta och för liten famn.

Jag lyckas inte nå runt den, jag räcker inte till.

Men istället för att omfamna världen låter jag den omfamna mig…

på så vis har jag alltid plats för dig ❤︎

Jag skulle ljuga om jag inte sade att det är lättare nu. Även om jag bär på en hel del sorg så har axlarna sjunkit med flera centimeter. Inte bara att jag slipper att gå på helspänn dygnet runt, jag slipper numera också dela mig själv på två.

Det är inte bara jag som är märkbart lugnare av situationen. Nej också Dex, det känns som att vi båda har hamnat i en bättre synk när vi inte har något som försöker att skilja oss åt. Någon som vill äta upp tid och uppmärksamhet.

Det är en mils skillnad mellan att arbeta hemma nu och för några veckor sedan då man hörde en hunds ylande och gnällande hela tiden. Så ofta jag kunde smög jag upp på övervåningen när Dex sov och satte mig och arbetade på golvet så att turbo kunde somna i mitt knä. Då blev det äntligen tyst. De där små små stunderna av njutning då båda hundarna på något magiskt vis var nöjda var den enda stunden på dagen då jag också kunde känna mig nöjd.

Det känns också som om det är först nu som jag kan börja arbeta och träna Dex på riktigt, att ge honom 100% av min tid och uppmärksamhet.

Även om vardagen känns lättare nu bär jag med mig en stor sorg. Det känns verkligen som ett misslyckande. Jag skulle önska att jag kunde dra tillbaka tiden, göra den ogjord. Men det går ju inte. Jag försöker att trösta mig med att en omplacering bygger på kärlek och inte motsatsen. Jag väljer att omplacera honom för hans skull, för att han ska bli lycklig, även om det gör mig olycklig. Jag har måhända fått ett stort, djupt hål i mitt hjärta, men jag har skänkt en annan familj 10 kg ren kärlek och med den tanken försöker jag att trösta mig själv. Han är lyckligare, Dex är lyckligare och jag är

..åtminstone lättare nu ❤︎

Jag lärde mig ganska tidigt i livet att kärlek gjorde ont. Jag hittade en strategi i att det var enklare att inte tycka om alls, än att komma någon nära. Det har liksom alltid varit enklare för mig att säga ”jag bryr mig inte” och sedan vända på klacken och gå. Än att stanna kvar och börja tycka om.

Med åren insåg jag att kärleken var värd sin smärta. Att livet var vackrare när det fanns kärlek i det, även om kärleken ibland gjorde ont.

För om jag måste välja så väljer jag hellre att få uppleva sorg av en förlorad kärlek, än att inte få uppleva kärleken alls.

Även om jag går sönder, så har ett brustet hjärta levt innerligare än ett hjärta utan ärr, och om jag hade fått leva om mitt liv så hade jag valt att älska mer..istället för att fly och älska mindre. Det påminner jag mig om, om och om igen, varje gång det gör ont ❤️

På bilden, en av mina största kärlekar, förevigad av @johannaskoog_photograpy

Önskar er alla en fin #allahjärtansdag❣️

Jag försöker rannsaka mig själv. Vad känner jag just nu. Hur mår jag. Vad vill jag. Vart ska jag.

Men jag hittar inga svar.

Jag kan inte längre räkna på en hand hur många som säger till mig att jag ser ledsen ut. De där orden var något jag fick höra redan innan jag avslutade min anställning så jag vet inte riktigt om det har med nuet eller det förflutna att göra. Är jag fortfarande trött på grund av min gamla anställning eller känner jag mig rädd och stressad på grund av min nya situation?

Är jag ledsen på grund av kaoset med mina hundar, för att jag känner mig uttråkad och förvirrad eller för att jag återigen slås av känslor av ensamhet?

Det är ett virrvarr av tankar och känslor och kanske borde jag helt enkelt rensa upp och sortera min insida. Vad är gammalt, vad är nytt, vilka känslor är det som tar plats och varför. Kanske borde jag fira mer, njuta och lära mig att använda tiden mer fritt istället för att luta mig tillbaka mot ett gammalt mönster.

Kanske är det att leva livet utan ramar, staket, som ställer till det för mig. Friheten blir för stor, har liksom inga gränser vilket gör att jag själv går vilse. I fantasin är det så himla enkelt att leva sin dröm, där faller alla pusselbitarna på plats av sig själv. Men i verkligheten vet man inte riktigt vilka som ska sitta ihop, man ser liksom inte hela bilden framför sig.

Ja men så känns det, som att lägga pussel utan att kunna se mönstret, att hela tiden få leta sig fram, pröva bitar som kan kan kännas rätt, men samtidigt ser man att de inte är det.

Och kanske blir pusslet aldrig klart när man arbetar för sig själv,

mönstret förändras.

Bitar byter plats.

Hela tiden ❤︎

Jag letar fortfarande efter ord. Skriver ett helt inlägg. Raderar. Skriver igen. Flödet saknas hur mycket jag än försöker att på ett snällt och mjukt sätt få fram det. Jag inser att det sista jag bör göra är att sätta press på mig själv, utan tvärtom. Ge mig själv plats och tid. Det ligger press på mina axlar. Och kanske är det därför orden inte hittar fram.

Just nu övar jag på att ta plats. Sätta mina egna behov först. Både i stort och smått. Inte så lätt för en person som vigt sitt liv åt att hjälpa andra. Det kommer så naturligt och självklart att sätta andra före mig själv, eller att ta på mig lite för mycket ansvar. Oftast är det inte ett problem när det kommer till jobb och vänner, där har jag lärt mig bättre. Men här hemma både vad gäller barn och hundar, ja då är det jag som viker an.

Det känns så grått  just nu, inte så mycket att se fram emot. Det saknas fart…i livet just nu. Det är som att jag bromsat in, stannat upp. Det är dags att vrida upp den där långsamma motorn nu. Men jag hittar inte gasen…

…och jag letar fortfarande efter… ord…

Här hittar du årssammanfattning för 2015, 2016, 2017, 2018, 2019  ,2020

Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut? 

Tog tjänstledigt för att sedan säga upp mig från mitt jobb.

Genomdrev du någon stor förändring? 

Ja det kan man väl säga, jag påbörjade livet som egen företagare på heltid.

Vilket datum från år 2021 kommer du alltid att minnas? 

1 september för det var då min tjänstledighet kickade igång och det kändes som att jag skolkade från jobbet.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Jag har varit glad att jag vågat följa min dröm och jag har varit glad och tacksam för varje ny klient jag fått och varje samarbetsförfrågan. Som egen upplever jag en mer tacksamhet och glädje till mitt jobb.

Saknar du något under år 2021 som du vill ha år 2022? 

Ja men det är samma som förra året. Jag saknar att livet är ”som vanligt” att kunna träffa människor utan att behöva tänka sig för. Corona har verkligen lagt ett grått täcke över världen. Så känns det för mig i alla fall. Sen saknar jag vänner. Detta året har jag känt mig mer ensam än någonsin tror jag. Dels för att jag inte längre har en arbetsplats men också för att livet förändras och för att man inte får till självklara möten på samma sätt som tidigare.

Vad önskar du att du gjort mer?  

Jag önskar att jag hade tränat mer och sluppit smärta i kroppen. Mediterat mer hade också varit en fördel.

Ovanstående mening skrev jag förra året och den får nog bli på repeat. Jag har så förbaskat ont i kroppen och är trött HELA TIDEN.

Vad önskar du att du gjort mindre? 

Samma som vanligt, oroat mig.

Bästa köpet?

Skulle vilja säga min hund Dex men han kom ju med en hel del problem så det tar jag snabbt tillbaka. Vi har beställt en elbil så det hoppas jag blir ett bra köp.

Favoritprogram på TV? 

Samma som förra året. Jag gillar  ”Gifta vid första ögonkastet” är både skönt att titta på men kan också bjuda på nya tankar och härliga diskussioner med min man.

Bästa boken du läste i år? 

Jösses, minns knappt en bok, kanske har jag läst alldeles för lite?

Största musikaliska upptäckten? 

Oj, här är det tomt, inga nyheter.

Vad var din största framgång på jobbet 2021? 

Jag är så jävla glad och stolt över att ha jobbat ihop min egen lön från sep-dec. Helt grymt tycker jag. Så det är min största framgång.

Största framgång på det privata planet? 

Det går ihop med det ovanstående. Att jag våga följa mina drömmar.

Största misstaget? 

Jag måste nog säga hundköpet. Dex. Det har inneburit en otroligt stor stress och det har gjort mig väldigt ledsen över att de inte funkar tillsammans. Så oavsett hur mycket jag gillar hunden har han verkligen ställt till problem. Så om jag hade kunnat dra tillbaka tiden. Ingen Dex.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 

Jag har säkert mått snäppet bättre. Jag har inte haft så mycket oro eller ångest vilket jag är grymt tacksam över. Men problemet med hundarna har gjort mig jävligt ledsen och påverkar mitt liv mellan mars-december.

Vad spenderade du mest pengar på? 

Helt ärligt har jag ingen koll på vart mina pengar tagit vägen, så mest bara på skit skulle jag gissa.

Något du önskade dig och fick? 

Ja en trädgårdskonsultation!

Något du önskade dig och inte fick? 

Nej inte direkt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2021?

Inget speciellt skulle jag gissa.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 

Ja, om mina hundar var vänner och corona försvann.

Vad fick dig att må bra? 

Promenader.

Vem saknade du? 

Therese <3

De bästa nya människorna du träffade?

Förra året började vi umgås mycket med våra grannar och härligare människor får man leta efter. De var verkligen människor som tidigare fattats oss. Är så tacksam över att de finns i vårt liv <3

Mest stolt över? 

Att jag tog steget till eget.

Högsta önskan just nu? 

Att få vara frisk.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  

Förra året sa jag träna, vilket inte direkt skedde. Jag vet verkligen inte, vill verkligen fokusera på att må bra. Då mitt arbete numera verkligen hänger på mig och mitt mående vill jag fokusera på hela mig. Jag vill vara frisk, i både kropp och knopp. Jag vill må bra. Jag ska försöka ta hand om mig själv, på alla sätt jag kan <3

Jag tänker att jag ska bli bättre på att följa vinden. Att lita på att varje motstånd har en mening och kan lära mig något. Livet kommer alltid testa oss, och vi kommer inte att komma undan livets prövningar vilken väg vi än väljer. De kommer bara att se annorlunda ut.

Jag ska lära mig att släppa taget om saker som är på väg bort, och fånga upp andra saker som blåser förbi mitt framför näsan på mig.

För vi kan aldrig förändra vindens riktning. Bara lära oss att förhålla oss till den. Stå kvar i korsdraget, eller lägga oss platt inför det.

Acceptans är lätt i teorin och svårt i praktiken. Men vi övar, både du och jag på att klara av livet, även när det går emot oss.

Ibland har vi medvind och ibland har vi motvind. Alla stormar har ett slut, även om det inte känns så när vi står mitt i dem.

Idag är det lätta vindar, och jag ska försöka njuta av dem istället för att fokusera på morgondagens vindriktning. Det är svårt att sätta segel utifrån tidigare erfarenhet om vindens riktning och hastighet. För det säger inget om framtiden.

En dag i taget…en dag i taget ❤️