Ibland gör det ont att stänga dörrar, även om man väljer att göra det själv. Kanske är man rädd att avsluta ett kapitel för att man inte vet vad som väntar i nästa?

Det var tio år sedan jag klev in med min fot på anstalten i Vänersborg och sedan dess har kriminalvården känts som en del av mig. Jag visste det så fort jag steg innan för dörrarna ”jag har hittat hem”.

Jag har sett mitt jobb som min utbildning där varje klient varit min lärare och oj vad jag har lärt mig. Inte bara om andra, utan också om mig själv.

Tvärtom mot vad många människor tror har jobbet aldrig handlat om att straffa, utan om att ge människor ett bättre liv. Förhoppningsvis mår de bättre, har dom det bättre, eller vet bättre, än vad de gjorde innan de kom in.

Jobbet har gett mig inblick i andra människors liv och jag har fått möta en bred variation av människor. Även om alla inte velat ha hjälp, eller ens varit snälla eller trevliga har jag som ”elev” alltid lärt mig något. Jag ska inte ljuga, ibland har det varit riktigt tufft och vissa möten har jag avslutat i tårar av olika anledningar. Men eftersom jag vetat att jobbet varit min skolgång, och platsen jag är på nu mitt slutmål, har jag velat ta med mig så mycket som möjligt från min ”utbildning” och det innebär även de tuffaste mötena.

Jag kan inte med ord uttrycka min tacksamhet eller visa upp hur mycket jag lärt mig. Men jag vill uttrycka kärlek till denna fantastiska arbetsplats.

Jag vill kanske inte heller säga hejdå, för jag tror inte på riktigt att det är ett avslut, bara att vi i framtiden kommer ha en annan slags fortsättning. För jag stänger inte dörren med lås och bom. Nej jag håller den öppen på glänt för kanske möts vi igen i ett annat slags arbete, på ett annat sätt?

Pappret är påskrivet. Jag går min väg, vinkar, men säger inte hejdå ❤︎

2021 har jag lärt mig att det gör ont att stänga dörrar, även om du väljer att göra det själv. Att ett nej kan vara det som i ett senare skede leder till ett annat ja. 2021 har jag lärt mig att lita på livet, även om det ibland gör ont. Jag har lärt mig vikten av att ta ett steg åt det håll du vill gå, fast att du inte vet vad som väntar där framme och även om du inte känner dig redo.

”Om inte nu, när?” har varit någon jag upprepat för mig själv när jag backat eller tvivlat.

2020 var ett år av kris (både för världen men också för mig), och 2021 har också varit skakigt, som ett år av efterskalv. 2021 bar på utmaningar, om än inte lika stora som 2020 vilket jag är evigt tacksam för.

2020 bad jag om ett år med mindre oro vilket jag faktiskt har fått i jämförelse. Tack för det!

2022 önskar jag mig att jag själv och alla jag älskar får vara fortsatt friska, och att mitt företag får blomstra och leva vidare, allt utöver det kan ses som en bonus.

Tack livet och tack 2021!

Önskar dig ett gott nytt år!

Januari

I januari välkomnade jag ett nytt år. Jag var nog inte ensam om att vara trött på 2020. Jag lämnade ett år med mycket ångest, ryggont och ledvärk bakom mig och efterdyningarna fanns kvar inom mig. Jag kände mig sårbar. Mitt ledord för året 2020 var tillit och jag blev verkligen testad och fick lära mig att luta mig mot tilliten. 2021 valde jag ledordet styrka då jag ville bygga om mitt söndriga jag, både fysiskt och psykiskt. Jag tänkte mycket på hur jag skulle träna och äta för att må som bäst. Jag gjorde ryggövningar varje dag, försökte starta igång med antiinflammatoriskt kost (men misslyckades) och strävade efter att få en bättre fysisk och psykisk hälsa. Jag klev in i januari på trötta och vacklande ben. Inte nog med att man levt ett år med coronahotet, vi köpte och sålde hus i slutet 2020 så 2021 blev verkligen en NY start, ett slags nytt liv, och nog för att mycket i livet kändes motigt och jobbigt, men oj vad jag njöt bara av att titta ut genom fönstret och se både skog, åker och vatten. Jag hade hittat hem!

Februari

Jag fortsatte att träna under februari. Prövade kallduschar och längtade efter något nytt i mitt liv för att få tillbaka glädje och energi. Jag började drömma om att utöka min webbshop, om att ha ett eget örtapotek. Jag ville möblera om i mitt företag för att få in friska vindar och började att leta efter produkter. Jag släppte taget om nestor förlag och vände allt till jessicahjert.se Jag drömde fortfarande om att driva eget på heltid och intalade mig att produkter var vägen dit. Att det skulle vara lättare att sälja och packa produkter än att ta en massa samtal efter jobbet. Jag hade både rätt och fel. Visst, det kunde kännas tungt att jobba några timmar till på sin arbetsdag då jag hade terapisamtal med klienter både kväll och helg efter min anställning, men produkter säljer inte heller sig själv. Lärdom.

Vi hade också bestämt oss att skaffa en till hund då dottern började hemskola och jag arbeta hemifrån några dagar i veckan. En sån här möjlighet får vi inte igen tänkte vi och försökte vända coronaskiten till något positivt. Vi googlade raser, drömde oss bort och tittade på valpar.

Mars

I mars kom han. Killen vi längtat så otroligt efter. Han var redan från start lite mer helvete än himmel och blev snabbt ytterligare ett stressmoment i livet. Precis som valpar ska vara.

Jag började att vantrivas allt mer på jobbet. Tappade lust till att jobba vilket skrämde mig. Jag som alltid älskat det! Jag började fundera på att hoppa av jobbet på riktig. Jag började räkna och kalkylera, räkna risker och vinster. Jag började på allvar leta efter konsultuppdrag, höra mig för hur andra terapeuter gjorde och samla mod. Jag funderade på om jag skulle ta tjänstledigt eller söka nytt jobb. Jag visste inte om jag ville/vågade släppa taget om min anställning, en plats som jag under tio år älskat och känt mig hemma på. Jag kom i kontakt med över ett tiotal terapeuter som sade att deras företag funkade, de peppade mig till att hoppa av ekorrhjulet och bara köra. Men jag tvekade. Jag hade helt klart bestämt mig för en förändring. Jag var bara inte säker på hur den skulle se ut.

Jag hade också fått in produkter till min selfcare store och började drömma om workshops och möten. Men jag käden mig så bromsad av corona och tappade helt farten. Fokus låg på produkter och webshop. 

April

I april kände jag mig tom och uppgiven. Jag var dagligen på platsbanken, jag försökte ringa nya kontakter och fånga in konsultuppdrag. Jag mailade och ringde runt som en galning på min lediga tid utan att få napp eller svar. Jag stod fortfarande och svajade mellan vågar jag, vågar jag inte, gör jag rätt, gör jag fel.

Ja och den där hunden, han fortsatte att skapa stress. Kändes som att jag aldrig fick en ledig stund med honom runt mig. Det var som att bli småbarnsförälder på nytt. Jag tassade ständigt runt på tå. Det var svårt att ha videmöten eller samtal hemifrån då man var tvungen att springa ut med honom stup i ett. Han tyckte också att det var tråkigt när jag satt still och jobbade och ville liva upp stämningen genom att antingen hoppa och bita på mig och lyckades han inte med det tog han katten, mattan, soffan eller något annat där han fick min reaktion och jag kom springandes.

Jag fortsatte att njuta av huset och utsikten. Vi satte upp gungor i ett träd precis intill vattnet och där spenderade jag en liten stund varje dag. Huset gjorde mig så innerligt tacksam, och kanske var det också det som fick mig att längta efter mer? Jag hade uppfyllt en dröm, ville nu sträva efter nästa.

Maj

I maj försökte jag att vila och återhämta mig. Jag mådde inte bra. Jag började fokusera på det jag ville istället för det jag var rädd för. Jag började fundera över på vad som var nästa modiga steg. Jag pratade med chefen och sade att jag funderade på att ta tjänstledigt. Vi funderade på om jag skulle jobba halvtid som anställd och halvtid som företagare. Jag visste inte vad jag skulle göra men hade bestämt mig för att göra något så när jag fick ett erbjudande att konsulta som begravningsrådgivare, tackade jag ja. Om inte nu, när, frågade jag mig själv och bestämde mig för att tacka ja åt det som kom till mig. På jobbet började dom prata om att ändra min tjänst, att jag kanske helt skulle lämna frivården för att vara på anstalt. Inget gick åt det håll jag ville. Jag hade svårt att släppa taget om min anställning och diskuterade lösningar med chefen.

Juni

I juni lättnade dimman. Eller ja, först gjorde det skit ont. Sen lättade det. Jag kom inte framåt med vad jag ville på kriminalvården, Så länge jag skulle ha en anställning där oavsett om den var på 50 eller 100 % menade de att jag skulle prioritera min anställning först och fråga om lov när jag fick olika uppdrag i mitt företag. Jag insåg rätt snabbt att det var det sista jag ville. Det skulle hejda mitt företagsutveckling och en av anledningarna till att jag vill driva eget är för att jag inte längre vill be om lov. Jag vill bestämma själv. Jag grät den dagen när jag insåg att det inte skulle funka. Det var dags att säga hejdå….Jag var totalt livrädd men bestämde mig för att ta tjänstledigt på heltid. Jag bestämde mig för att lita på livet och sade hejdå till kriminalvården.

Dex blev äntligen rumsren vilket underlättade livet något enormt. Att vi bodde på landet och kunde öppna alla dörrar så han kunde springa ut och in i trädgården och ränna runt som han ville var också en lättnad.

Även om jag var rädd och orolig så började jag må bättre. Vi köpte en båt och en kanot och njöt till fullo av att bo på landet. Jag började att leta efter en ny lokal till mitt företag, även om tanken på att lämna min älskade terapistuga gjorde ont. Då mina klientmöten ökade började det kännas svårt att ta hem klienterna. Eftersom det var sommar fick man be familjen att hålla sig inne under min arbetstid vilket inte var hållbart.

Jag startade en förhandling om ett konsultuppdrag med ett företag jag ville jobba med. Skulle jag få igenom det skulle en liten trygghet upprättas i alla fall, även om det inte på något sätt gick att jämföra med en anställning.

Juli

I juli säger jag hejdå till terapistugan och flyttar mitt företag in till stan. Min tonåring tar istället över mitt vackra hus, vilket gör att vi får mer utrymme i vårt hem. Jag väntar in semestern från frivården och har jag har fullt upp med jobb i företaget. Jobbar ca 150% vilket börjar kännas. Jag gör mina första begravningar vilket är super stressande och nervöst, har flera klienter och har fått ett stabilt konsultuppdrag. Det är mycket jobb, jag är orolig, stressad och nervös, men mår bra. Och det är sommar <3

Augusti

Jag får flera nya klienter och också föreläsningsförfrågningar. Jag väntar in att min tjänstledighet ska träda i kraft och söker i ren oro lite timanställningarna då jag är rädd att inte klara mig på det jag har. Fast att jag på ett vis är superglad känner jag mig på något annat vis ganska ledsen. Säger hejdå till kriminalvården då jag går på semester och därefter tjänstledighet. Det blev ingen semester för mig då jag jobbade heltid med företaget, bara en semester från min anställning. Men glad var jag ändå. Jag är orolig för framtiden i augusti, börjar gå på gym och hemma har hundarna blivit ovänner och får skiljas åt. Plötsligt har vi en hund på varje våning.

September

Nu börjar det riktiga livet och jag försöker att stå på egna vingliga ben. Jag försöker att hitta rutiner och struktur och funderar på hur jag vill att min arbetsdag ska se ut. Hundarna tar mycket tid och plats och det är svårt att jobba hemifrån med en hund som ylar och gråter och en som biter och drar i dig för att få din uppmärksamhet. Inte alls det där drömlivet jag önskade mig.

Jag tvivlar inte en sekund på att det är det här jag vill göra. Ändå känner jag att det är något som saknas. Det går bara några veckor innan jag känner att jag är väldigt ensam och saknar arbetskamrater. Jag känner mig otroligt tacksam och funderar på varför jag inte är mer rädd, ligger inte sömnlös och oroar mig över pengar som jag trodde att jag skulle göra.

Jag känner att begravningsuppdraget är stressande och funderar på vad jag ska rikta in mig på om jag ska ge upp det helt. Stundtals känns det förvirrat och rörigt. Corona börjar också oroa mig på ett annat sätt än tidigare då klienter ställer in samtal pga lätt snuva och att jag själv blir av med jobb om jag skulle få minsta lilla nästäppa. Jag inser att jag som företagare får noll stöd från försäkringskassan och bär därför en oro över att bli sjuk. Jag försöker njuta av min dag men hundproblemen gör det riktigt tungt för mig och vissa dagar gråter jag av otillräckligheten. Jag tar på mig ett stort ansvar över hundproblematiken som uppstått och när en person jag knappt känner säger till mig att det inte är mitt fel så bryter jag ihop.

Jag försöker anpassa mitt liv efter hundarna (och glömmer därmed bort mig själv). Får ta ut en hund i taget. Ge dem uppmärksamhet en hund i taget. Det är ett himla sjå att bära upp och ner den lilla hunden för trappan. Det känns som att ta hand om hundarna blir en stor del av min arbetsdag.

Jag känner mig ledsen och orolig över hundsituationen som känns ohållbar och den blir snabbt det enda jag tänker på.

Oktober

I oktober har jag super ont i kroppen igen. Fast att jag faktiskt lyckats gå till gymmet två gånger i veckan sedan jag startade min träning. Jag beslutar mig för att försöka vända mina tankar. Jag mår superdåligt över att hundarna är ovänner och över att jag inte räcker till. Dex är jobbig mot mig och vår relation är pest. Jag bestämmer mig för att kontakta en hundpsykolog men också en vanlig psykolog, Det känns som att mer än hälften av min arbetstid går till Dex. Rasta, aktivera, träna och förhoppningsvis få en stunds lugn och ro. Mitt liv känns ohållbart med en hund på varje våning och jag som får springa däremellan. Jag känner ensam. Jag saknar arbetskamrater, någon att prata och skratta med.

Kriminalvården ringer och ber mig om hjälp och frågar om jag kan hoppa in på timmar. Helt plötsligt får jag komma och gå som jag vill och prioritera mitt företag först. Då jag saknade arbetskamrater så mycket bestämde jag mig för att hoppa in 4 timmar i veckan för att fylla upp mitt sociala behov.

I slutet av oktober tog jag mig själv i kragen och funderade på hur jag skulle kunna göra det bästa av min situation. Jag vägrade låta hundarna styra min vardag och lade om mina rutiner.

November

I november känner jag mig lite jagad och stressad och får inte till ordentlig struktur på jobbet. Jag jobbar både kväll och helg och svarar i telefonen så fort den ringer. Jag känner mig så jäkla trött och tar efter många om och men beslutet att ringa läkaren och be om ett blodprov. Det visar sig att jag har järnbrist (igen) och jag börjar äta dubbla järntabletter och känner ganska snabbt att mitt mående förändras till det bättre. Dex är fortfarande superkrävande och jobbig men jag känner (oftast) att jag kan hantera det bättre. Barnen har lov och är förkylda lite om vartannat vilken hjälper mig min vardag då jag får en avlastning när det kommer till hundarna. Jag känner att jag blir både piggare och gladare när all den pressen och stressen över hundarna inte helt och hållet ligger på mig. Jag försöker att gaska upp mig och bli dominant, stänga av mitt hjärta när jag hör hundgnäll och hundgråt. JAG bestämmer, är ett mantra jag upprepar från morgon till kväll.

December

Trots att livet inte har känts enkelt som företagare känner jag en otroligt stor tacksamhet. Konsultuppdraget jag jobbat med dubbleras vilket ger mig än mer trygghet. Jag är tacksam och glad för allt jobb och alla nya kontakter som kommer in. Tacksamheten verkligen regnar över mig under hela december. Jag har hittat lite bättre rutiner när det kommer till Dex (hundvalpen) som nu snart fyller ett och känner hopp. Dex kan sova i några timmar och jag kan jobba ostört. Vilken lättnad! Jag är fortfarande ledsen och hundsituationen och försöker att vänja mig med tanken att kanske placera om en hund fast att det är det sista jag vill. Även om livet med hundar på olika våningar stundtals fungerar bra räcker det med ett litet misslyckande för att det ska bli ett stort hundslagsmål där vår minsta hund riskerar att bli rejält skadad (eller i värsta fall mista livet). Under december månad är två olyckor nära på och inträffa bara genom att personer öppnar en dörr, eller glömmer att stänga en grind (vilket lätt kan hända), vi hinner avvärja situationen. Men rädslan och paniken som uppstår sekunderna innan man hinner sära på hundarna sitter kvar i veckor.

Glädje och kreativitet kommer sakta tillbaka och jag börjar känna lite skrivlust igen. Jag skriver på pappren på jobbet och säger upp mig. Känner en tillit till att det kommer att gå bra, och hjärtat, det skriker jaaaaaa.

Vilket jävla år! Skulle någon sagt till mig i januari att jag skulle säga upp mig och vara egen företagare i december så hade jag inte trott mina öron. Jösses så mycket spännande, men också smärtsamma saker som kan dyka upp.

Tack livet, tack kriminalvården, tack alla uppdragsgivare och underbara klienter. Tack 2021!

Det finns bara två saker i min hjärna just nu. Hundar och mitt företag. Tusen tankar, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hundar, företag, hundar, företag, hundar, företag….och ofta blir det så när man inte löst ett problem. När det finns något man vill/behöver förändra men man inte vet riktigt hur/eller orkar. Ja företaget är visserligen inte ett problem som ska lösas utan ett liv som ska lära sig levas. Jag ska bara lära mig att hitta både tryggheten och utmaningen i det.

Hundarna, ja där är det ju ett problem som åtminstone kan lösas. Där hänger det bara på kunskap, tid och ork. Jag kan känna mig överväldigad av allt som måste tränas in med valpen. Han ska inte bara gå i koppel fint, utan också hälsa på andra fint, han ska lära sig att inte bita i handduken när man torkar tassar, han ska kunna sitt, ligg och stanna kvar. Ja ni vet, all den där grundkunskapen som hundar borde födas med…men inte gör.

Jag ska inte skylla på att jag driver eget och har fullt upp  med det, nej det där slags hundintresset dog nog för många många år sedan. Jag ÄLSKAR hund, men jag älskar inte lika mycket att träna dem. Så han ligger ju som en ständigt svidande punkt på min att-göra-lista. En punkt som biter mig själv i röven när jag inte tar tag i den då han blir odräglig att hänga med.

Jag hör när jag skriver det här att jag borde motivera mig själv, och jag känner mig barnslig och ältande när jag fortsätter att simma runt i mitt problem och inte går upp ur badvattnet. Men ibland kan det kännas enklare att sitta där och plaska och hoppas att problemet löser sig själv än att faktiskt ta tag i det.

Ja, det var veckans fredagsgnäll. Önskar er en fin helg!

Privat:

Det händer mycket. Framför allt inom mig. Om jag får påminna mig om att det gör ont att växa. Allt är inte guld och gröna skogar även om jag fantiserade om det när jag skulle ha kommit hit. Men det är bättre. Allt känns så mycket bättre. En dag i taget och jag känner att jag får mer kontroll.

Företag:

Jag har haft min första utbildningsdag för Bergströms där jag träffade blivande terapeuter en heldag för att snacka ätstörningar. Jag som inte varit ute och föreläst och utbildat på snart två år inser hur mycket jag saknar det och hur mycket jag behöver de där kickarna. En dröm jag haft sedan ett tag tillbaka har gått i lås och jag ser så mycket fram emot 2022 där jag kan få följa upp mitt företag på en helårsbasis. Jag börjar redan nu planera inför mål och planer för 2022 och jag längtar till att få bita ta i en ny kalender och börja om från scratchts.

Hus & hem:

Förutom att elektriker har varit här och satt upp lampor i våra fönster och därmed har gjort livet lite ljusare är julpyntet också här och förgyller vår dag. Sömnen har varit bristfällig den senaste veckan då vi har en räv i trädgården som springer på natten och morgontimmarna. Ja, det är inte räven som väcker oss utan hunden som ogillar rävens spring. Så nu blir det till att skapa nya vanor här hemma (tex att inte lägga soppåsarna utanför dörren) för att försöka minska på rävens besök. Japp det var November det. Ser fram emot ett vitt och härligt December ❤︎

Vad händer i veckan:

Förutom jobb finns inga större planer. Jag ska börja förbereda inför en föreläsning som ska hållas om två veckor och eventuellt ska vi åka och kolla på en ny bil då min gamla skrothög är på väg att ge upp.

Något kul att se fram emot:

Jag ser fram emot att inte ha något kvällsjobb eller några kvällsplaner. Känns fantastiskt då jag var borta alla kvällar förra veckan!

Träning o selfcare:

Här har jag haft massa tankar den senaste veckan och jag funderar på att säga upp mitt gymkort. Jag tycker verkligen inte att det är kul. Det jag längtar efter är att återigen börja springa men att gå till gymmet, nej. Det är viktigt för mig att träna, jag är medveten om det. Men jag blir påmind om att åka hemifrån och gå på gym fortfarande inte är min grej. Det var en sak när jag var yngre och bodde i stan, men att göra det nu känns inte alls lockande. Kanske ska jag istället träffa en PT som kan hjälpa mig med hemmaträning för att bygga upp ryggen och sedan satsa på att springa igen. Det är i alla fall något jag längtar efter att kunna göra. Allt är bara flyktiga tankar just nu och inget är beslutat. Något jag inser att jag måste göra mer och bli bättre på att hålla fast i är meditationen. Där trillar jag ur om och om igen och det påverkar mig.

Hundträning:

Här går det framåt. Han är snabb och lättlärd så när jag hade varit borta i helgen hade både mannen och dottern tränat honom. Vi kämpar på och jag tycker att det går bättre och bättre. Vissa dagar faller han tillbaka och beter sig som en idiot men andra dagar är han hur duktig som helst och jag undrar vad jag gnäller om. Så nu väntar vi bara in att de där dagarna han beter sig som en ängel ska bli fler än dem då han beter sig som en idiot.

• åka på spa. Flyta runt i varmt mjukt vatten. Få vara i tystnad, och i gemensam ensamhet.
• se mina hundar springa lösa och lyckliga i skogen.
• känna mig stark. Springa utan smärta, och kunna böja mig ner utan att vara rädd för resan upp.
• skratta. Känna kärlek och gemenskap. Hitta fler platser där jag kan känna mig älskad och uppskattad, genom att bara vara jag.
• prata. Ta plats. Få berätta om min vardag, mina tankar och bekymmer utan att känna mig gnällig, upprepande och enformig.
• ha en liten varm hund i mitt knä. Varje dag.
• skriva. Hitta tillbaka till lusten, finna mina ord igen.
• jobba fokuserat i tystnad, utan att bli avbruten.
• bli bättre på att sätta mig själv först. Utan skuldkänslor.

Vad händer i veckan:

Veckorna som ligger bakom mig har varit fulltecknade så veckan som ligger framför mig har mer luft i kalendern vilket jag ser fram emot. I veckan är det prio att läsa i mig på en föreläsning om ätstörningar som ska hållas nästa vecka.

Något kul att se fram emot:

Åh, jag ser bara fram emot luftigheten i kalender, det räcker. Annars finns inga andra planer utöver jobb och det känns trots allt ganska skönt <3

Träning o selfcare:

Jag känner alltid ett motstånd till att åka och träna på kvällarna, men helt plötsligt insåg jag för någon vecka sedan att det är JAG som styr över min tid. JAG. Det innebär ju att jag faktiskt kan åka iväg och träna på dagtid om jag vill. Sagt och gjort. Så planen framöver är ett gympass på förmiddagarna. Sen är det yoga och meditation på hemmaplan. Det går så där, men lite är bättre än inget. Jag hade ju också en tid bokad till psykolog och där blev jag påmind om att tänka på mig själv. Jag tänker automatisk på alla andra, ja och det gäller inte bara människor, även hundar sätter jag före mig själv. Så en påminnelse från henne var; tänk på dig själv. Så lätt i praktiken, men så svårt i vardagen. Bara häromdagen när jag hade för avsikt att träna tänkte jag; nej stackars hundarna som är ensamma hemma, jag måste hem och ta hand om dem, dom måste ut osv osv. Och nej, det var inte för att komma undan träningen, det är verkligen för att jag sätter hundarnas hälsa framför min egen. Men där och då kunde jag stoppa mig; tänk på dig själv, ja och så tog jag mig i väg till gymmet. Och ingen hund var död eller verkade traumatisk skadad över att jag prioriterade mig själv för en stund. Phu.

Hundträning:

Jag träffade en hundpsykolog för någon vecka sedan och gnällde om problemet med min galna hund. Hon ställde då frågan; hur mycket kampar du med din hund? Öhh, ingenting svara jag. Hon tittar frågande på mig. Du är väl medveten om att du köpt en kamphund? Jag kände mig såååå jävla dum. Har haft hund hela mitt liv och var självklart medveten om att jag köpt en kamphund. Öhh, ja…svarar jag försiktigt utan att veta vad jag skulle få tillbaka. Han har ett jätte stort kamp- och bitbehov så om inte du kampar med honom så kampar han med dig. Poletten föll ner så hårt att det gjorde ont i huvudet. Ja så klart!!

Så veckorna efter vårt samtal har vi kamplekt med Dex på ett sätt vi aldrig gjort tidigare och ja, situationen är bättre (ta i trä). Det finns fortfarande mycket att jobba på. Han är en unghund med stort energibehov så det krävs fortsatt träning. Jag hoppas på regelbundna samtal med hundpsykologen så att jag kan få lite mer tips och råd kring hundarna. Ska boka in ett till i veckan tror jag bestämt.

Privat

Jag kan inte ens beskriva hur jag haft det eller mått i oktober. Livet känns fortfarande på sätt och vis overkligt. Något jag vet är att hunden (Dex) har fortsatt att framkalla sammanbrott hos mig. Många hundar har jag haft i mina dagar men inte av den här kalibern och jag blir sååååå jäkla trött. En dag kom jag till insikt att han gör mitt jobb både tyngre och svårare, allt ta längre tid. Att jobba hemifrån med honom vid min sida betyder ständiga avbrott och för någon med ADHD som redan har svårt att koncentrera sig blir det inte bättre med någon som jagar katt, biter sönder mattan eller bestämmer sig för att äta på dig. Nej ska jag kunna driva företag utan att bli ett nervvrak behöver jag lösa situationen så sagt och gjort, jag har kontaktat en psykolog till mig och en till hunden. Jag hoppas få kräkas ur mig min frustration men också få hjälp och stöd gällande lösningar.

Företag

När jag gjorde min bokföring denna månad och återigen kunde ta ut en lön blev det så verkligt. Jag blev så jävla glad och ville bara skrika rakt ut. Nej två månader är ingenting men för mig som velat driva företag i ca 10 år och hela tiden blivit uppskrämd av människor som säger hur svårt det är och att man inte kan ta ut en lön de första åren så känns det verkligen som ett ”halleluljamoment”. Det är två månaden kvar innan jag behöver ta ett beslut om uppsägningen eller inte så förutom att få ekonomin att rulla på behöver jag hitta ett sätt att kunna få arbeta mer friktionsfritt utan att bli störd av min hund, samt hitta ett sätt att umgås med andra människor för att fylla hålrummet av kollegor. Löser det sig finns det ingen tvekan på att det blir en avsked med kriminalvården.

Hus & hem

Här är det fortsatt ganska lugnt vi har sågat ner ett träd på tomten och köpt inomhusbelysning som en elektriker ska komma och hjälpa oss med inom kort. Annars handlar det mest om att få vardagen att gå runt och samla inspiration till sommaren. Jag är lite orolig för vårt staket och skulle vilja sätta upp nytt då hundarna kan rymma ut mot vattnet. Det är varken bra på sommartid då det kan leda till drunkning eftersom det är lätt att fastna i dyn men inte heller på vintern när det kan vara svag is. Puh, hemska tanke, men nej inget nytt staket är på gång så jag får nog ha mina nerver på utsidan ett tag till.