Ibland gör det ont att stänga dörrar, även om man väljer att göra det själv. Kanske är man rädd att avsluta ett kapitel för att man inte vet vad som väntar i nästa?
Det var tio år sedan jag klev in med min fot på anstalten i Vänersborg och sedan dess har kriminalvården känts som en del av mig. Jag visste det så fort jag steg innan för dörrarna ”jag har hittat hem”.
Jag har sett mitt jobb som min utbildning där varje klient varit min lärare och oj vad jag har lärt mig. Inte bara om andra, utan också om mig själv.
Tvärtom mot vad många människor tror har jobbet aldrig handlat om att straffa, utan om att ge människor ett bättre liv. Förhoppningsvis mår de bättre, har dom det bättre, eller vet bättre, än vad de gjorde innan de kom in.
Jobbet har gett mig inblick i andra människors liv och jag har fått möta en bred variation av människor. Även om alla inte velat ha hjälp, eller ens varit snälla eller trevliga har jag som ”elev” alltid lärt mig något. Jag ska inte ljuga, ibland har det varit riktigt tufft och vissa möten har jag avslutat i tårar av olika anledningar. Men eftersom jag vetat att jobbet varit min skolgång, och platsen jag är på nu mitt slutmål, har jag velat ta med mig så mycket som möjligt från min ”utbildning” och det innebär även de tuffaste mötena.
Jag kan inte med ord uttrycka min tacksamhet eller visa upp hur mycket jag lärt mig. Men jag vill uttrycka kärlek till denna fantastiska arbetsplats.
Jag vill kanske inte heller säga hejdå, för jag tror inte på riktigt att det är ett avslut, bara att vi i framtiden kommer ha en annan slags fortsättning. För jag stänger inte dörren med lås och bom. Nej jag håller den öppen på glänt för kanske möts vi igen i ett annat slags arbete, på ett annat sätt?
Pappret är påskrivet. Jag går min väg, vinkar, men säger inte hejdå ❤︎