Det är lättare nu


Jag skulle ljuga om jag inte sade att det är lättare nu. Även om jag bär på en hel del sorg så har axlarna sjunkit med flera centimeter. Inte bara att jag slipper att gå på helspänn dygnet runt, jag slipper numera också dela mig själv på två.

Det är inte bara jag som är märkbart lugnare av situationen. Nej också Dex, det känns som att vi båda har hamnat i en bättre synk när vi inte har något som försöker att skilja oss åt. Någon som vill äta upp tid och uppmärksamhet.

Det är en mils skillnad mellan att arbeta hemma nu och för några veckor sedan då man hörde en hunds ylande och gnällande hela tiden. Så ofta jag kunde smög jag upp på övervåningen när Dex sov och satte mig och arbetade på golvet så att turbo kunde somna i mitt knä. Då blev det äntligen tyst. De där små små stunderna av njutning då båda hundarna på något magiskt vis var nöjda var den enda stunden på dagen då jag också kunde känna mig nöjd.

Det känns också som om det är först nu som jag kan börja arbeta och träna Dex på riktigt, att ge honom 100% av min tid och uppmärksamhet.

Även om vardagen känns lättare nu bär jag med mig en stor sorg. Det känns verkligen som ett misslyckande. Jag skulle önska att jag kunde dra tillbaka tiden, göra den ogjord. Men det går ju inte. Jag försöker att trösta mig med att en omplacering bygger på kärlek och inte motsatsen. Jag väljer att omplacera honom för hans skull, för att han ska bli lycklig, även om det gör mig olycklig. Jag har måhända fått ett stort, djupt hål i mitt hjärta, men jag har skänkt en annan familj 10 kg ren kärlek och med den tanken försöker jag att trösta mig själv. Han är lyckligare, Dex är lyckligare och jag är

..åtminstone lättare nu ❤︎

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.