Jag letar fortfarande efter ord. Skriver ett helt inlägg. Raderar. Skriver igen. Flödet saknas hur mycket jag än försöker att på ett snällt och mjukt sätt få fram det. Jag inser att det sista jag bör göra är att sätta press på mig själv, utan tvärtom. Ge mig själv plats och tid. Det ligger press på mina axlar. Och kanske är det därför orden inte hittar fram.
Just nu övar jag på att ta plats. Sätta mina egna behov först. Både i stort och smått. Inte så lätt för en person som vigt sitt liv åt att hjälpa andra. Det kommer så naturligt och självklart att sätta andra före mig själv, eller att ta på mig lite för mycket ansvar. Oftast är det inte ett problem när det kommer till jobb och vänner, där har jag lärt mig bättre. Men här hemma både vad gäller barn och hundar, ja då är det jag som viker an.
Det känns så grått just nu, inte så mycket att se fram emot. Det saknas fart…i livet just nu. Det är som att jag bromsat in, stannat upp. Det är dags att vrida upp den där långsamma motorn nu. Men jag hittar inte gasen…
…och jag letar fortfarande efter… ord…