Vi psykologer är nog dem som haft mest psykiska problem, säger hon med ett skratt. Hon stod på en scen och pratade framför hundratals människor. Hon var en ”expert” men visade precis på att hon också var mänsklig. Att hon inte var bättre än någon annan, och jag älskade det.
Ofta tänker jag på henne de gånger jag tvivlar på mig själv.
Hon påminner mig om vem jag vill vara.
Det ska erkännas att jag till en börjar inte kände mig trygg i rollen som terapeut. Det kändes som att jag tagit på mig helt fel kavaj när jag jämförde mig med andra i min yrkesroll. Det kändes som att de red på höga hästar. Visade upp fina titlar och ett ”fläckfritt förflutet.”
Jag började liksom bakvänt, från fel håll. Visade upp hela mig, mitt liv, genom mina föreläsningar… sen blev jag terapeut, och det kunde jag liksom inte radera eller ta tillbaka.
Ibland kunde det kännas som en oskriven regel att man liksom skulle sitta på en sådan där hög häst för att ens få bära titeln, att jag liksom inte fick vara med i matchen. Att jag kom in med en ponny på plan medans de andra red ardennerhästar.
Men sedan slog det mig. Syftet med mitt företag har alltid varit att hjälpa andra, redan innan jag var terapeut, och det kan jag inte göra från en hästrygg, oavsett hur stor eller liten den är. Nej jag behöver arbeta med fötterna på jorden. Låta dem skitas ner, bredvid dina.
Jag hoppar av hästen, går inte ens in på spelplan, utan möter dig, istället ❤︎