Kanske vill du dansa på bordet, skåla i champagne och skrika ut det går så jävla bra. Men det vågar du inte för nästa gång du blinkar kan allt det där du hade vara borta. Du unnar dig inga glädjetjut, säger lågmält: det funkar. Fast att du egentligen vill berätta hur jävla stolt du är över dig själv. Det är klart att man blir utan applåder om man inte ställer sig på scen. Du applåderar inte ens dig själv.
Men vet du vad. Du kommer aldrig lida av att du firat dig själv för mycket, klappat dig själv för bröstet eller för att du vågat följa glädjen när den fanns där (även om det försvinner när du vänder dig om). Det krävs mod för att våga vara lycklig. Och vågar vi inte njuta av lyckan och glädjen när den väl finns där är risken att vi inte får uppleva den alls.
Inte sällan hör jag i mitt terapirum ”jag vågar inte vara lycklig” ofta tror man att oturen väntar runt hörnet, och vet du vad, det gör den kanske för både för dig och mig, oavsett om vi ler eller gråter. Du kommer inte att drabbas av mer olycka, bara för att du vågar vara glad, nöjd eller tillfredsställd.
En tankeställare till dig, och till mig, och high five till dig som vågar njuta av livet när du kan ❤︎