Jag har kommit in i någon sådan där fas där allting står still. Jag öppnar datorn men har ingen aning om vad jag ska skriva. Jag som vanligtvis har så mycket att säga, orkar inte prata. Orden som brukar strömma saknas och det är bara tomt.
Det är alltid så när en ansträngande uppgift når sitt slut. Jag börjar tvivla och tänka ”och nu då…”, jag ifrågasätter mig själv med en massa varför, som jag inte ens kan svara på.
Jag är en sådan person som låter saker ta en sådan stor plats i mig att tomheten efteråt gör ont. Jag behöver liksom hitta något att fylla det där hålet med. Och det handlar inte om att ha saker att göra, något att fylla sin tid med, för oboy vad jag har mycket på min lista. Och det går inte heller att fylla det där hålet med massa små grejer och tro att det blir fullt, nej det måste ha samma värde, samma kraft.
Eller så är det helt enkelt att luften gick ur mig. Att jag har många saker på gång och inte vet vilken boll jag ska springa på. Jag känner mig vilsen, jag saknar hejjarop, karta och kompass.
Det som jag har väntat på ligger framför mig ändå har jag inte kraften att gå åt det hållet.
Jag tror jag stannar upp en stund. Sätter mig längst kanten och bara vilar. Jag blir så vilsen ibland att det gör ont. Jag som ofta har sådan fart, sådant driv blir helt borttappad när det saknas. Jag vill att någon tar min hand och visar mig vägen, puttar på mig så att jag når upp till min vanliga hastighet. Men istället tycker folk bara att det är bra att jag har stannat. Dom tänker att jag behöver vila, hämta andan medan jag letar efter något som kan höja mitt tempo.
Idag är en sådan dag med tomma hål och tappad fart. Jag sitter på bänken och bara tittar på. Samlar tankar för nästa utmaning, nästa match.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar