När jag var barn minns jag att jag plötsligt, utan förvarning kunde bryta ihop. Helt utan synlig anledning. Det kunde vara efter en dag i skolan, efter lek med kompisar eller en dag på praktikplatsen där jag egentligen hade haft jättekul. Jag vet att min mamma allltid bekymrat undrade varför. Men att jag aldrig kunde ge ett svar.
På den tiden kunde jag inte sätta ord på det. Det enda jag kunde göra var att släppa ut känslorna som for inom mig. Men idag vet jag varför….
Jag har sedan förskolan haft en stark inneboende ångest och varit i behov av tydliga rutiner och kontroll. För att hålla ångesten i schack ville jag alltid veta vad som skulle hända härnäst och vad som förväntades av mig. Varje litet frågetecken blev väldigt stort i min kropp. Idag vet jag att det räckte med väldigt små förändringar för att jag skulle bli livrädd, för att jag skulle vara på helspänn en heldag.
Det kunde vara att min trygghet rubbades, fröken blev sjuk. Eller att det varit rörigt i klassrummet och jag därför fått anstränga mig mer. Det kunde vara en sådan enkel sak att vi bytte plats på våra bänkar, eller att mina rutiner rubbades och jag var tvungen att börja om från början. Min klasskompis kanske var sjuk vilket satte gång en oro i mig, vem skulle jag nu leka med? Små små saker skapade väldigt stora känslor.
När jag äntligen kom hem, in genom dörrarna så var det som om luften gick ur mig. Allt extra rädsla och ångest jag burit under dagen föll över mig som en kalldusch. Tårarna gick inte att stoppa varken jag ville eller inte.
Idag kan jag se samma sak hos min dotter. Hur hon kommer hem, nöjd över skoldagen för att kort där efter brista ut i tårar. Tårar hon inte har någon makt över, tårar som hon själv inte vet varför de uppstår. Allt hon vet att det är något där inne som bara måste pysa ut. Nu sitter jag bredvid, förtvivlad och undrar varför, fast att jag egentligen kanske redan vet. Ändå vill jag att hon ska klä det i ord, fast att jag knappt kan det själv.
Man hör ofta talas om de där aggressiva barnen. De som får utbrott, slåss, bits och kastar saker runt sig för att tillsist sluta upp i tårar. Jag tror många gånger att dessa barn bär på samma känsla som jag gjort. Som min dotter gör. Jag tror att man anstränger sig allt man kan. Tillslut hamnar man i det där gränslandet där man försöker göra andra tillags samtidigt som man försöker hålla ihop sig själv. Och där är det någonting som går sönder, spricker, inuti en.
Det gäller att hålla ihop eller bryta ihop. Men båda delarna är lika svårt. Du kan själv inte välja utan plötsligt är det något som bara brister..
Utbrott eller sammanbrott, två olika svar på samma känsla?
Du beskriver det så bra. Jag känner igen mig själv till stora delar. När det blev kaos för mig, så blev jag utåtagerande. Ansågs ofta som besvärlig. Misstaget mina föräldrar gjorde var att man inte ville se att något var fel utan istället trodde att en hårdare uppfostran med stryk och bestraffning skulle göra nytta. Det gjorde bara allting värre. Min egen uppförsbacke blev bara brantare.
Fortsätt att lyssna på din dotter, det är det finaste du kan göra och precis vad hon behöver. Ja, jag tror att du har rätt i att utbrott ooh utmattning helt klart kan vara samma sak.
Kram!