Vården är frivillig 2 kommentarer

-Vården är frivillig, säger du och tittar på mig som om jag aldrig bett om hjälp.

Du tittar på dina anteckningar och läser en lista (som mestadels består av  medicin) på den ”hjälp” ni har erbjudit mig , men nämner inte ett ord om den hjälp jag upprepat har bett om.

Jag tänker för mig själv att ni säkert är duktiga på att anteckna ner varje ”erbjudande” ni har ”gett” mig, men inte ett enda där jag själv ringt och bönat och bett om kontakt. På din lista står inte alla gånger ni sagt att ni ska ringa upp, men inte gjort det, kallelser som tar månader innan man ens får hem i brevlådan, eller hur ni i telefonsamtal verkar avvisande och aldrig ens erbjuder en att komma upp er mottagning. Det är min erfarenhet, men inte din.

Jag är inte en person som ber om hjälp, så när jag väl gör det och inte får den så frågar jag sällan igen, och för det är ni väl tacksamma. Du säger till mig att jag får ringa men jag tror att du vet lika väl som jag att det efter det här mötet aldrig kommer att ske.

Du har en kontakt säger du med försvaret på. Själv sitter jag naken. Jag har ett namn på en person som ska ansvara för mitt ärende, jag har mött hennes ögon en handfull gång under tre år. Men någon vidare kontakt skulle jag inte kalla det.

Jag blev ledsen idag, inte bara för att jag kände mig utschasad, undanskuffad, bortglömd. Utan för att jag vet att jag inte är den enda som blir det.

Jag tänker att det måste vara jobbigt att vara du, möta folk med tårar i ögonen, ge dem tabletter och sedan se dem gå därifrån.

Jag förstår säger du, samtidigt som jag tänker att det är det sista du gör. Det känns som att hela mötet gick ut på att du skulle försvara din verksamhet, medan jag fick försvara mig själv. Det finns ingen hjälp, du vet det, jag vet det ändå lägger du tillbaka bördan i min famn, jag som är hos dig för att jag inte längre orkade bära den.

Vården är frivillig behöver du hjälp, be om den. Jag blir stum. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, slå dig i ansiktet eller springa därifrån. Jag gör inget av det, blir som vanligt tyst, förminskad och lägger tillbaka skulden på mig själv.

Jag funderar tyst på vilket sätt jag ska be om hjälp eftersom det jag sagt och gjort tidigare uppenbarligen inte har funkat. Jag har gråtit, jag har skrikit, jag har bett snällt, jag har varit otrevlig och tillslut har jag tröttnat. Inget av det har fått er att reagera, inget av det ha fått er att ge mig tider för att komma och lassa av mig min skit för att sedan gå därifrån.

Du säger inget rakt ut, men det behövs inte för jag känner det i luften , ser det i dina ögon. Jag är för frisk för att vara sjuk, men för sjuk för att räknas till frisk, och det finns inget ni kan göra för mig, jag är för välfungerande.

Du måste spricka helt

Jag ser att du mår dåligt, säger du. Samtidigt som både du och jag vet att det inte är tillräckligt för att få er hjälp. Jag funderar på hur söndrig jag behöver vara, för ni nöjer er inte med sprickor i glaset, ni vill plocka skärvor från golvet.

Vi har inte tid med dig!

Du är inte prioriterad!

Du säger det inte med orden står redan inristat över hela ditt ansikte. Jag läser orden som inte kommer ur din mun, luften som hamnar mellan raderna.

Så länge du presterar så mår du inte tillräckligt dåligt verkar vara psykiatrins filosofi. Jag har varit en duktig flicka länge nu, och jag kommer att få stanna i den rollen lite till.

Det jag fick med mig i dag är att ni gör allt ni kan medan jag själv borde göra mer. För vården är frivillig, behöver du hjälp måste du be om den. På vilket sätt vet jag inte.

Jag i all min dumhet trodde att all vård var frivillig, men så vitt jag vet så är det inga andra patienter som måste bära ett så stort egenansvar som de som är psykisk sjuka. Dom får stå på kö i flera år för att få annat än medicin, och ringa upprepande tillfällen för att ens få tid till en läkare. Där räcker det oftast inte med att bara be om hjälp, du måste kräva den. Vilket många av oss inte orkar.

Man ska med egenkraft upprepat be om stöd och hjälp. Men problemet är ofta att personer med psykisk ohälsa använder den kraften för att hålla ihop. För mig och många andra finns det ingen energi kvar åt att slåss för sina rättigheter. Nej för den kraften går åt till att fortsätta andas, till att fortsätta leva.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar